Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ewa-Leena Johansson: Rika kommuner skyfflar över ansvaret för nyanlända till andra

Annons

Senaste tiden har media uppmärksammat "social dumping" eller "social export" som det också kallas.

Det handlar i huvudsak om storstadskommuner som skickar över personer som lever på försörjningsstöd och nyanlända som man inte längre får statlig ersättning för, till mindre landsbygds- och glesbygdskommuner.

Kommuner får en etableringsersättning i två år för varje nyanländ de tvingas ta emot.

När bosättningslagen efter flyktingkrisen 2015 infördes blev det mer tydligt att gruppen som får hjälp att flytta utökades. Kommuner får en etableringsersättning i två år för varje nyanländ de tvingas ta emot. Misstänker man att den nyanlända kommer att behöva fortsatt stöd är det praktiskt om den råkar flytta just när de två betalda åren är över. Denna export av sociala problem hanteras mellan kommunala tjänstemän i de exporterande kommunerna och privata fastighetsföretag i mottagarkommuner där en lägenhet erbjuds dem som flyttar. Socialtjänstlagen ger varje kommun ansvar för de människor som är skrivna där. Skälet för en kommun att "hjälpa" till att hitta en lägenhet i en annan kommun och bli av med en person är självklart att bli av med sociala kostnader och vältra över dem på andra.

Hyran för bostäderna tenderar dessutom att bli högre då kommuner är inblandade.

Socialtjänsten i Täby, Danderyd och Lidingö med flera hjälper till att leta efter orter där det finns lediga bostäder. De exporterande kommunerna slipper en utgift och fastighetsägarna gör vinster. Hyran för bostäderna tenderar dessutom att bli högre då kommuner är inblandade. Men de människor som dumpas tycks ingen av dem bry sig om. Ofta är det personer med ingen koppling alls till orten de flyttar till. Skicket på lägenheterna är ofta inte det bästa. Självklart gör man detta under helt andra förespeglingar och uppger mer ädla motiv som vikten av en egen bostad, något som är svårt att få i större städer.

Det politiska budskapet de flesta partier pratar om – ”att bryta utanförskapet” – lämnas över till kommuner med högre arbetslöshet, mindre möjligheter till utbildningar och med servettbudgetens konsekvenser om stora besparingar inom arbetsförmedlingen så är chanserna små att få insatser som kan leda till ett arbete. Chanser som kunnat vara större om man fått stanna kvar på en större ort med både fler arbeten och utbildningsmöjligheter.

Jo, självklart har alla ett eget ansvar både för att söka jobb och utbilda sig, men då måste också förutsättningarna finnas.

Jag vill påstå att man skickar dessa människor rakt in i utanförskap! Men egenansvaret då? säger några. Jo, självklart har alla ett eget ansvar både för att söka jobb och utbilda sig, men då måste också förutsättningarna finnas.

I flera avseenden lever vi i ett kluvet land, ett land där klassklyftorna ökar inte bara bland folket utan också bland kommunerna. Häromkvällen visades reportage från Filipstads kommun som jag vet också fått känna av den sociala exporten.

Eller, vem bryr sig, det sker ju där borta, i en annan kommun.

Vår kommun befinner sig inte ens i närheten av den problematik som de beskrev med skenande kostnader och ett ökat utanförskap. Vi får inte överge dessa kommuner. Regeringen måste driva på och ta ansvar för denna ödesfråga. Eller, vem bryr sig, det sker ju där borta, i en annan kommun. Men i slutändan handlar det om vilket samhälle vi vill ha och jag vill inte ha ett samhälle där vi inte bryr oss. Vill Du?

Ewa-Leena Johansson

Kommunstyrelsens ordförande i Ljusnarsberg (S)

Annons