Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fotbollens respekt för domarna saknas

Jag har aldrig gillat domare.
Eller jag gillade aldrig domare så länge som jag spelade själv.
Dom var hatobjekt som var ute efter mig. Allt för att sabotera mitt spel. Domarna hade horn i pannan, kallades satan, och var reinkarnerade in i en svart domardräkt.

Annons

Risken var inte så stor för mig personligen. Ändå var den största rädslan efter en säsong att få priset som schysstaste liraren från domarkåren. De spelare som fick det var fjantar, ögontjänare och smilande smörare. Jag vet att jag inte var ensam om att tycka så.

Med det i tankarna är det kanske inte så konstigt att respekten för domarkåren och dess beslut ständigt är så svag. Det har växt fram en kultur inom fotbollen där alla förluster helst skylls på faktorer som har med domaren att göra.

Tränare som Arsene Wenger har gjort det till en konstart att hitta vinklar som gör att domaren är den som orsakat lagets poängtapp, aldrig är det spelarna eller han själv som gjort misstag. Men han är verkligen inte ensam om det. Kanske är det ett eget hemligt kapitel i tränarutbildningens lärobok. ”Hur man bäst skyller en förlust på ett domarmisstag.”

Även under match så är disciplinen från spelare och tränare svag. På den allsvenska upptaktsträffen i måndags här i Örebro visade domarbasen Bossa Karlsson några situationer som ska straffas hårdare i år. Till exempel så kallade masskonfrontationer. Situationer där spelare efter spelare ger sig in i en het situation och som nästan utvecklar sig till gängslagsmål.

Det här är en kultur som växt fram och normaliserats inom fotbollen och ett par lagsporter till och man undrar varför det blir så?

För det är intressant hur olika kulturer utvecklas inom olika sporter och även inom samma sporter fast i olika länder. Ni vet ju det ständiga debattämnet om att i England får man nästan stryk av egna spelare om man filmar till sig fördelar medan man i Italien nästan får stryk av lagkamrater om man inte gör det. Grovt beskrivet.

Men domarrollen är den samma över hela världen. Skäll, gnäll, spott och spe.

Vill man vara elak så är fotbollspelare små omogna barn i vuxna kroppar som lärt sig ett ideal som de förväntas leva upp till. Men vem kan klandra dom när tränarstaben kommer från samma värld och har lärt sig samma beteende från generation till generation.

Annat är det med rugbyspelare som min vän Phil brukar säga. Bara för att göra en snabb jämförelse. En sport som är mycket tuffare, råare och med mer kroppskontakt. Där tjafsar varken spelare eller tränare med domaren, ingen filmar eller lurar till sig fördelar. Förvisso är masskonfrontationen konstant istället.

Lagkaptenerna är de enda som får snacka med domaren som i sin tur snackar med lagkaptenerna om det är på väg att spåra ur på planen. Domarens ord är lag. Lagkaptenerna har hög status och respekteras av sina spelare som enda språkrör. Rugbyn är en gentlemannasport där man applåderar sina motståndare.

Rugbyn har en helt annan kultur. En bättre kultur.

Fotbollen är i jämförelse rena vilda västern…