Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från monsterkast till "katastrof" – här är länsidrottarnas Karlstad GP

Andreas Otterling och Jiannis Smalios gjorde sina livs tävlingar – Malin Eriksson och Elin Östlund var mest frustrerade. Här är Karlstad GP ur ett länsperspektiv.

Annons
Elin Östlund, Andreas Otterling och Malin Eriksson i landslagsdräkter.

Anderas Otterling vidhöll, även om han återigen missade VM-kvalgränsen, att han gjorde sitt livs hittills bästa tävling när Örebrohoppare på onsdagskvällen radade upp tre åttametershopp – det längsta 8,13 i för mycket medvind – när Karlstad GP avgjordes på klassiska Tingvalla.

Även spjutkastaren Jiannis Smalios svarade för sitt livs om inte bästa så åtminstone näst bästa tävling när han hivade iväg spjutet 79,85 meter. OS-kastarens bästa resultat sedan karriärens enda 80-meterskast 2010, årsbästa med nästan 4,5 meter och bara 2,15 meter från VM-kvalgränsen.

Läs mycket mer om Otterling och Smalios – som avslöjar att han den 1 september flyttar hem till Örebro igen som ett led i satsningen mot OS nästa år – i torsdagens NA, papperstidningen, som går att köpa som e-tidning nedan.

Men det fanns många fler länsidrottare på plats i Karlstad GP. Här nedan följer en resumé.

Elin Östlund, 24, var elva hundradelar från sina 11,69 i världsungdomsspelen för drygt två veckor sedan, då hon äntligen gick under sitt tre år gamla personliga rekord. I mål på 11,80, alltså.

– I dag kändes det segt. Jag kände det gick segt i början, och blev därför stressad under andra halvan av loppet. Jämfört med loppet i Göteborg, som var jätteskönt och askul, kändes det här katastrof, säger Elin.

– Det beror säkert på att vi gick ned oss rejält på träningen fredag-lördag med två hårda pass, så jag känner mig lite trött i kroppen. Men det behövdes om jag ska klara SM.

Moa Hjelmers 11,65 i kväll puttade ned inomhus-EM-semifinalisten Östlund till tredje plats på svenska årsbästalistan. I SM är målet just topp tre.

– Ja, det är klart att jag vill ha medalj. Det är det som gäller. Finnkampen skulle vara en bonus, det känns på tiden att jag får göra debut där.

Vad händer med den svenska stafettsatsningen du är en del av?

– Just nu ligger det lite på is, det är inte så många stafettävlingar kvar i år och vi har inte fått så mycket information inför nästa år än. Vi får se vad som händer.

Hur ser uppladdningen ut inför SM?

– Jag tävlar i Sundsvall på söndag, och sedan kanske det blir förtävlingen på Stockholms diamond league-tävling.

Malin Eriksson, 24, var frustrerad trots 13,99 på korta häcken – en tid som inför årets säsong var liktydig med hennes personliga rekord (och distriktsrekord i Närke). Eriksson har sedan dess nämligen persat (13,98 i Bedford den 31 maj) och gjort årets bästa svenska tid (13,59 i medvind i Skara; slogs dock med fem hundradelar av Caroline Tegel i kväll), och känner sig i superslag – men får inte till häcktekniken.

– Det är träligt när det blir så här. I Världsungdomsspelen i Göteborg för några veckor sedan trillade jag och i dag gick jag i häck nummer sju, åtta och nio. Man slår i en, tappar fart och kommer inte fram till nästa häck … Jag har aldrig hållit på och trillat och slagit i förut, men det har nog att göra med att jag blivit snabbare, och då måste man vara kvickare över häckarna också. Tekniken har inte riktigt hängt med. I grunden är det bra att jag blivit snabbare, men när man är tråkigt när man känner att man är i sådan kanonform och inte får ut det, säger hon.

– Jag kände mig lite seg efter Göteborg, men sedan tränade jag på i nästan två veckor, och nu har jag släppt upp igen. Jag känner vilken skillnad det är på träningarna, just nu känner jag att jag är i mitt livs form, men tyvärr får jag inte ut det. Man blir så frustrerad, för man vill visa resultat. Men tyvärr är det så här i häck.

Eriksson lägger nu in ytterligare två tävlingar redan den här veckan för att få ut superformen.

– Ja, det blir Gävle på fredag och förmodligen Sundsvall på söndag. Man måste tävla för att göra resultat, säger hon.

Tim Sundström, 26, hade siktat på en tid runt 1.50-1.51 över 800 meter, men fick nöja sig med 1.53,62:

– Det blåser alldeles för mycket i dag för att man ska kunna göra tider. Alla är långt ifrån sina pers och årsbästan. Det var brutal vind på bortre långsidan. Man får göra det bästa av situationen och se det som bra träning i stället, säger han.

– Tyvärr fastnade jag också under delar av loppet och hade mycket kraft kvar på slutet. Jag kom inte in något bra efter första kurvan, och sedan hade jag svårt att ta mig fram. Jag kom loss sista 150-200 meter. Men jag är ganska nöjd ändå. 1.53 är okej i de här förhållandena.

Nästa tävling blir alltså Stockholms diamond league-tävling nästa torsdag (det som tidigare hette DN-galan men nu benämns Stockholm Bauhaus Athletics eller så):

– Då blir det 1 500 meter, och jag tror att jag kommer vara med i ett B-heat där de siktar att göra under 3.40, så det blir bra fart (Tims nysatta distriktsrekord från i lördags är 3.46,75). Det ser jag fram emot.

Sedan väntar SM i Söderhamn helgen 7-9 augusti.

– Där är målet medalj på 1 500 meter. Eftersom det är så pass tajt i Sverigetoppen så finns det goda chanser, säger Tim som tror på ett taktiskt finallopp.

– Man vet ju aldrig hur ett SM-lopp utvecklar sig, men jag tror inte att det kommer bli någon riktig körning från start. Men det kommer gå snabbt på slutet.

Och du visade ju i dag att du kan spurta i dag … (Tim sprang om en handfull löpare på upploppet.)

– Ja … Jag känner att jag har mycket mer att ge, bara. Men jag får vara nöjd.

Övriga lokala 800-meterslöpare var också en bit från sina pers. William Fransson i mål på 2.04,08, William Wickholm in på 2.07,62 och Abshir Aweys klev av redan efter ett knappt varv.

KFUM Örebros finska landslagslängdhoppare Hanna Wiss, 24, gjorde sommarens tre längsta hopp i de tre första omgångarna i Karlstad berättade efteråt om den struliga starten på säsongen och kvällens formbesked.

– Jag har haft lite problem i sommar, inte haft någon riktig skada, men obalans i musklerna. Det kommer nog från att jag suttit ned och plugga mycket, så allt har blivit lite stelt. Det i kombination med förkylningar har gjort att det inte blivit något bra, säger Wiss.

– Jag är fortfarande inte där jag vill vara, men det här var ett steg i rätt riktning, precis vad jag behövde.

Wiss, som i fjol tog silver i finska mästerskapen, debuterade i Finnkampen och slog åländskt rekord med 6,27 vilket gjorde henne till både svensk och finsk statistiktrea, hade tidigare i sommar som bäst hoppat 5,76 men noterade i Karlstad 6,07-6,04-6,08 innan hon avslutade med tre övertramp. Nya årsbästat blir 6,04, eftersom det var det enda i godkänd vind.

– Där var jag faktiskt inte ens uppe på planken, så det var ett riktigt långt hopp. Det gav mig lite självförtroende inför resten av säsongen.

Redan nästa vecka är det dags för finska mästerskapen.

– Det är säsongens huvudmål. Nivån i Finland har varit lite sämre än i Sverige i år, och årsbästat ligger runt 6,35. Klart jag siktar på medalj och på att ta en plats i Finnkampen igen. Men efter den här starten på sommaren kan man inte ta något för givet.

Erika Bergentz, 42, berättar om 1 500-metersloppet där hon stumnade rejält på andra halvan (i mål på 4.44,25):

– Jag passerade första 800 på 2.24, och det är 4.30-fart. Jag hoppats kunna hålla den farten, men sedan tog jag totalt slut. Fy! Det var hemskt!

Bergentz slog svenska rekordet på 800 meter i D40-klasen med tiden 2.16,83 i Världsungdomsspelen (jodå) i Göteborg för några veckor sedan och hade nu Birgit Bringslids D40-rekord över 1 500 meter (4.33,09) i bakhuvudet.

– Det var målet före säsongen, men det har jag inte tänkt på sedan sjukdomsperioderna i våras. Jag var borta i någon månad, sammanlagt. En vecka före Göteborg hade jag bestämt mig för att inte springa mer bana i år, för det kändes piss, men sedan funkade det ändå så bra på 800 meter. Men det är lite kortare, på 1 500 märks det mer att man missat träning. 4.33 är för bra med de här förutsättningar, men hade jag haft den form jag var i i mars hade det kunnat gå.

Erika, som tog dubbla silver på inomhusveteran-EM i vintras, funderade ett tag på att springa veteran-VM i Frankrike i augusti, men stannar hemma.

– Det funkade inte med familjen. Man måste ju vara borta en hel vecka, och det är svårt.

Annons