Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Håller Socialdemokraterna på att förlora kampen om medelklassen?

Ett parti i kris. Ett parti som förlorat sin själ. Det är så det talas om det Socialdemokratiska arbetarpartiet, som i helgen samlas i Örebro för att blicka framåt.

Det har varit några minst sagt tuffa år svensk socialdemokrati. Skutan slog i botten i september när partiet presenterade sina sämsta väljarsiffror någonsin. Sedan dess har Socialdemokraternas tillstånd beskrivs som “kris” och "katastrof".

Den negativa trenden är förstås inte ny. Det anmärkningsvärda är bara hur snabbt och handlöst fallet har varit under de senaste åren. Anledningarna till är så många att de kan staplas på hög: Alliansens bildande och strategiska positionering i politikens mitt, Moderaternas lyckade omprofilering till det “nya arbetarpartiet” och Transportstyrelseskandalen – för att nämna några.  

Men zoomar man ut går det förstås peka på en större trend. I land efter land i Europa flämtar socialdemokratin för sin överlevnad. Mycket tillskrivs finanskrisen 2007-2008 och de åtstramningsåtgärder som olyckligt nog föll på många socialdemokratiska regeringar att driva igenom. Missnöjet och motståndet har, som vi också vet, hjälpt till att öppna dörrarna för populismens kalla vindar.

Det räcker med att höra partisekreterare Lena Rådström Baastads spretiga öppningstal för att få den progressiva drömmen punkterad.

Men ytterligare en förklaring till är den krympande arbetarklassen – socialdemokratins tyngsta väljargrupp. Det är som nu avlidne forskaren Hans Rosling länge har påtalat om den positiva utvecklingen i världen: Allt fler människor får det allt bättre. När medelklassen ökar tappar, intressant nog, de klassiska “arbetarpartierna” mark – och det fort. Någonstans under klassresan bryts kontakten.

Och det är tydligt att svensk socialdemokrati står inför samma problem. Temat för partikongressen i Örebro, den 40:e i ordningen, må vara renässans, förnyelse och anpassning till ett nytt Sverige. Men det räcker med att höra partisekreterare Lena Rådström Baastads spretiga öppningstal för att få den progressiva drömmen punkterad. På klassisk politikermanér berättar hon om arbetarklassgrabben som under 50-talet gör en klassresa, för att i slutet av sitt liv uppnå sin dröm att äga ett eget hus med en liten trädgård. Pojken råkar vara Lena Rådströms Baastads egen farfar.

Berättelsen är visserligen fin, men mer än något annat ringar den in vilka väljare Socialdemokraterna fortfarande talar till. Frågan är bara: är det någon som lyssnar?

Det är som Matilda Ernkrans, Socialdemokraternas partiordförande i Örebro län, konstaterar från scenen på fredagen: “Förr i världen var bruken där världen kom in i vårt land. Det har förändrats”. Hon påtalar helt riktigt att socialdemokratins ödesfråga är hur den ska “möta det nya” och “bygga broar från det som har varit till där vi står nu”. Kvar finns inte det industri- och produktionssamhälle med stämpelklockor, där människor engagerar sig fackligt och demonstrerar för sina arbetsvillkor.

Vi är ett land av sopsorterande medelklassvenssons som sitter i våra nyrenoverade radhus, bänkade framför Mellon och käkar tacos på lördagskvällarna.

Vi är snarare ett land av sopsorterande medelklassvenssons som sitter i våra nyrenoverade radhus, bänkade framför Mellon och käkar tacos på lördagskvällarna. Visst jobbar och sliter de flesta, men på det stora hela har vi det rätt bra, och är hyfsat nöjda med livet. Arbetarrörelsens romantiserade klasskamp känns väldigt främmande.

Samtidigt som Socialdemokraterna förlorar kontakten med medelklassen, poserar Kristdemokraternas partiordförande Ebba Bush Thor i en tröja med texten “Team Svensson” på bröstet. Plötsligt är det den unga karriärkvinnan, som växlar mellan sin ledarskapsroll och föräldraroll, varvar bilder på träning och soffmys med BB-politik, som seglar upp som folklig favorit. Är det en slump, tro?