Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hur gamla är barnen egentligen?

Den 7 mars 2010 gick Radio Örebro ut med följande: ”... i Norge visade tandtester förra året att nio av tio minderåriga i själva verket var över 18 år”.

Det är i och för sig sant att 208 asylsökande barn och ungdomar i Norge hade undersökts med tandtester. Det är också sant att bara 7,7 procent av dem fick sin ålder bekräftad av själva testet.

Men de 208 personerna valdes ut för att de norska migrationsmyndigheterna ansåg att det var uppenbart att de var äldre än den ålder de hade uppgett. Det var inte ett statistiskt urval av de barn som sökt asyl i Norge. Dessutom: Att göra en tandkontroll ger bara en grov bild. Det finns en felmarginal på tre år. Om testet säger att personen är 18 år kan det hända att han eller hon i själva verket är 15 år.

Slutresultatet av testerna av 208 barn blev att 38 procent av de undersökta barnen (alltså de som misstänktes för att vara betydligt äldre) fick sin ålder ändrad i papperen. Att säga att nio av tio av de asylsökande barnen som kommer till Norge är äldre än 18 år är missvisande.

Men nyheten från en public service-kanal fick spridningseffekter, bland annat en riksdagsmotion från de båda Sverigedemokraterna Kent ”Järnröret” Ekeroth och Margareta Sandstedt.

Detta beskrivs i boken ”De förlorade barnen” av journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner. Den diskuterades på ett seminarium under bokmässan i Göteborg.

Det är inte så konstigt att de ensamkommande barnen väcker frågor. Tar de sig verkligen hit på egen hand? Om inte, vem skickar då hit dem? Och har de verkligen skäl att fly från sina hemländer?

Kjell-Terje Torvik arbetar på Migrationsverket i Örebro och är expert på ensamkommande flyktingbarn. Han bekräftar att vilken metod vi än använder för att försöka fastställa ålder, så finns det en felmarginal.

– Just nu pågår ett arbete för att göra riktlinjer för hur vi kan fastställa åldern, säger Kjell-Terje Torvik.

– Det är komplicerat. Om vi pratar med barnen kan vi göra en bedömning av deras mognad. Men om de varit väldigt utsatta kan det leda till att de mognar snabbare. Och kontroller av handleder och tänder har en felmarginal.

Visst finns det de som ljuger om sin ålder. I inslaget i Radio Örebro 2010 intervjuades ungdomar som öppet medgav att de hade ljugit.

Men en del säger faktiskt att de är äldre än de egentligen är. Fördelen med att bli betraktad som barn är att asylprocessen går något lättare, beviskraven är något lägre. Fördelen med att bli betraktad som vuxen är att du får ett mer självständigt liv medan du väntar på asyl.

Finns det asylsökande ungdomar vars ansökan borde avslås? Absolut! Och jag kan ge ett exempel (som jag i och för sig upplevde för länge sedan).

Jag gick på en gata i Eritreas största hamnstad, Massawa. En ung man anade min nationalitet och tilltalade mig på svenska (vilket för övrigt var väldigt vanligt i Eritrea).

När han fick höra att jag var journalist ville han absolut berätta sin historia. Hans familj hade sålt en stor del av sin egendom (mestadels boskap) för att finansiera en resa till Sverige för sonen. En stor del av pengarna gick till en flyktingsmugglare. Planen var att sonen skulle få en bra utbildning – och sedan kunna skicka hem pengar till familjen. Nej, det duger inte som asylskäl.

Familjen hade gjort ett dåligt val. Asylsystemet ska inte användas för högskolestudier i Sverige. En eritreansk familj som ville investera i sin sons utbildning borde ha valt en annan väg – att hjälpa sonen att söka till ett svenskt universitet. Eller också välja ett mer näraliggande universitet.

Hur tragiskt det än kändes att möta en person i den här situationen, så var det rätt att utvisa honom. Det fanns ingenting i hans berättelse som talade för att han borde ha fått politisk asyl.

Men berättelserna om ensamkommande barn handlar också om familjer som skickar iväg sina barn för att undvika krig och förföljelse. Påtagligt många av de ensamkommande barnen kommer från Afghanistan – ett land som onekligen präglas av konflikter. Det kommer också ensamkommande barn från länder som Syrien och Somalia. Barn som har blivit ögonvittnen till att familjemedlemmar blivit mördade och som på något sätt har fått en chans att lämna sitt land. Och då är det legitimt att fly.

– Ofta är det ett familjeprojekt, säger Kjell-Terje Torvik.

Men det förekommer också att barn kommer till Sverige på egen hand.

– Det kan till exempel vara barn från Marocko och Algeriet som lever på gatan. Och från Marocko och Algeriet är det trots allt rätt nära till Europa, säger Kjell-Terje Torvik

– Vi hade två barn som rymde hemifrån i Vietnam – och lyckades ta sig ända till Sverige. De skickades tillbaka.

Familjeprojekt eller inte – det är bara en mindre del av de asylsökande barnen som får hit sin släkt. Så bilden av ”ankarbarn” är missvisande. Ekot rapporterade förra året att det rör sig om tio procent som får hit sina släktingar.

Kanske är komplexiteten en orsak till de talrika ryktena om ”skäggbarn” och ”ankarbarn”. Och det kan i sin tur vara en orsak till att det finns ett motstånd i många kommuner. Det är klart att en och annan kommunalpolitiker rycker till om han eller hon får reda på av Radio Örebro att nio av tio av de asylsökande barnen i Norge ljuger om sin ålder.

Det är bara det att nyheten inte var sann. Eller rättare sagt: Den som gräver lite mer i underlaget finner att bilden var betydligt mer kompex än vad som antyddes.

Nu har regeringen tröttnat på att många kommuner inte vill ta emot ensamkommande barn som söker asyl. Från och med årsskiftet ska Migrationsverket kunna placera ut asylsökande barn, utan att få ett medgivande av den berörda kommunen. Kjell-Terje Torvik och hans kollegor arbetar för fullt med rutiner för hur det ska gå till.

Principerna för hur de ensamkommande barnen ska behandlas är inte så svåra. Om det fastställs att de är barn, så ska de behandlas just som barn. Det har också en viss betydelse för bevisbördan om den sökande är ett barn. Och varje asylansökan ska prövas var för sig.

Men det är en ytterst svår uppgift att tillämpa dessa principer i praktiken.