Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingemar Berglund om liberalismen: Partiet riskerar att förgöras

Annons

Liberalismen har intresserat mig och jag har ansträngt mig för att förstå den men har ännu inte lyckats. Det kanske inte är så konstigt då de partier som betecknar sig liberala för en politik som fjärmat sig alltmer från liberalismens ursprung.

Liberalismen uppstod ju under 1700-talet som en protest mot det privilegiesamhälle som styrdes av kungen, militären, kyrkan, adeln och jordägarna. Adam Smith, som är en av liberalismens fäder, bidrog med ”Den osynliga handen”, principen att om varje individ handlar utifrån sina egna behov och intressen kommer det till nytta för hela samhället. Därav benämningen ”trickle-down-teorin” – om en del tillåts bli rika så sipprar rikedomen ner till dem som är fattiga. Alltså – låt marknaden sköta sig själv och låt de rika bli rikare så ordnar ”Den osynliga handen” det till det bästa.

Dagens liberaler, tillsammans med de konservativa, fortsätter att hävda denna ”nyliberala” teori trots de tydliga misslyckandena efter mer än tre decenniers prövotid inom den globala ekonomin. Den liberala ekonomen Galbraith kallar trickle-down-teorin för hästskitsteorin: Om man ger hästarna mer havre blir det mer hästskit åt sparvarna.

Vad dagens liberaler uppenbarligen missat är att Adam Smith ansåg att samhället måste vila på en etisk grund och att för stora ekonomiska klyftor i samhället försvagade den grunden. Så här skrev han: ”Med livets nödtorft menar jag inte enbart de varor som är oundgängligen nödvändiga för att man skall kunna uppehålla livet, utan vadhelst som landets vanor gör det otillbörligt för aktningsvärda personer, även ur de lägsta samhällsskikten, att vara utan.”

En annan av liberalismens fäder John Stuart Mill uttryckte sig såhär: ”Individens frihet måste begränsas så att han inte blir en plåga för andra människor. (---) Jag har lärt mig att söka min lycka genom att begränsa mina önskningar, snarare än i att försöka tillfredsställa dem.” Han ansåg exempelvis att begränsningar borde göras i arvsrätten. Centralt för Mill och de flesta liberaler var att samhället måste vila på etisk och jämlik grund.

För liberalerna var motståndarna de konservativa som försvarade klassamhället och de besuttnas privilegier.

I Sverige gjorde liberalismen starkt intryck på kulturpersonligheter som Erik Gustaf Geijer, Carl Jonas Love Almqvist, Fredrika Bremer och Viktor Rydberg. Det är intressant att jämföra Mills citat ovan med Almqvists rader: ”(…) Tvenne lagar styra detta liv. Förmågan att begära är den första. Tvånget att försaka är den andra. Adla du till frihet detta tvång, och helgad och försonad, (...) skall du ingå genom ärans portar.”

För liberalerna var motståndarna de konservativa som försvarade klassamhället och de besuttnas privilegier. Därför kunde man liera sig med arbetarrörelsen och få igenom riksdagsbeslutet om att införa den allmänna rösträtten.

I och med demokratins etablering och en växande arbetarrörelse såg inte liberalerna längre arbetarrörelsen som den viktigaste samarbetspartnern.

Samtidigt fortsatte man markera mot de konservativa. Liberalismen i Sverige ( Folkpartiet) hade den socialliberala grund som utformades av ekonomer som John Maynard Keynes och Bertil Ohlin (som blev partiledare för Folkpartiet).

Jag kan inte se annat än att det råder stor förvirring inom Liberalerna ...

Folkpartiets socialliberala ställningstagande var tydligt i partiprogrammet med rubriken Socialliberal kurs (1972). Jämlikhetsfrågorna lyfts fram och man kräver ett ”offentligt ansvarstagande” och ”omfördelande insatser”. Allmänna utjämningsskäl ansågs tala för, exempelvis, en hög arvs- och förmögenhetsskatt när det gäller större förmögenheter. Att marknaden inte var universallösningen på samhällsproblemen var mycket tydligt. Det var då det. Nu har man inga problem med att liera sig med de konservativa.

Jag kan inte se annat än att det råder stor förvirring inom Liberalerna beroende på att den förda politiken inte kan härledas ur den ”klassiska” liberalismen då den har smittats av nyliberalismen.

Det är säkert den utbredda oförståelsen av detta som ligger till grund för den splittring inom Liberalerna som vi nu ser och som kan förgöra partiet.

Jag röstar inte på Liberalerna men anser att det vore olyckligt om liberalismen som idétradition blir förlegad i vårt land.

För ett par år sedan skrev jag en artikel, som publicerades på denna sida, där jag önskade ett svar från den lokala partiledningen var på den socialliberala/nyliberala skalan partiet placerade sig.

Vid mejlkontakt fick jag löfte om ett svar, men svaret uteblev. Den frågan är mer aktuell idag och förmodligen ännu svårare för Liberalerna att svara på. Ett försök skulle uppskattas.

Ingemar Berglund

Örebro

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel
Annons