Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ingen räddning med sämst målvakt

Ett blött väder, ett surt resultat och en grinig tränare efter slutsignalen.
Jag har haft roligare kvällar på Behrn arena.

Eye of the Tiger spelades i högtalarna när spelarna gick ut efter paus. En klassisk filmlåt från Rocky III av den amerikanska gruppen Survivor. Det kändes som ett sista försök att pumpa upp det lilla, lilla kvarstående hoppet som återstod för att överleva i allsvenskan.

En kvart senare var ÖSK golvat – igen. För vilken gång i ordningen denna säsong har jag tappat räkningen på.

Och tyvärr återigen en effekt av ett målvaktsarbete under all kritik. Tkalcics skott var hårt men ur väldigt snäv vinkel. Rakt mot Jonas Sandqvist som valde att ducka istället för att träffas av bollen i ansiktet. Det hade gjort ont för stunden.

Men att åka ur allsvenskan svider faktiskt betydligt längre.

Ända sedan Peo Ljung anlände har han haft hundraprocentigt förtroende för Sandqvist som sista utpost. Han har varvat okej insatser med en del misstag. Men framför allt har de avgörande räddningarna varit för få. Hans passiva agerande har dessutom gjort backlinjen onödigt osäker.

Det finns fakta på detta. Inför omgången hade Jonas Sandqvist sämst statistik av alla allsvenska målvakter som spelat mer än sju matcher med en räddningsprocent på 63. Det kan jämföras med den bäste, AIK:s Ivan Turina, på 81.

Men det hänger väl ihop med lagets tabellplacering invänder någon? Tyvärr inte.

Gefles Mattias Hugosson hade 78 i räddningsprocent, Syrianskas Miller 77 och Sillanpää i Gais 74. Eller uttryckt med en annan siffra: Hugosson hade räddat 100 skott, Sandqvist 46.

Mot Norrköping fick ÖSK-målvakten två skott mot sig, ett gick in.

Sandqvist är inte enda anledningen till att det blir superettan. Men målvaktsposten måste ha högsta prio vid utvärderingen och för syns skull vore Chencinski värd en ny chans. Det finns inget att förlora på det bytet längre.

Själva matchen påminde om många andra detta år. Jämn kamp, hyfsat spel men bittert slutresultat. Lite hårddraget kan man påstå att Shpetim Hasani var Norrköpings värdefullaste spelare. Utan hans missade målchanser hade östgötarna aldrig åkt hem med tre poäng.

Ahmed Yasin fick plats i startelvan på bekostnad av bland annat formastarke Kalle Holmberg. Ett experiment som det vore intressant att få ta del av Peo Ljungs tankar kring. Men det ville inte ÖSK-tränaren. Trots upprepade frågor på presskonferensen.

Personligen bryr jag mig inte alls. Men det är synd att alla som följer laget i vått och torrt förnekas chansen att i efterhand ta del av spelmässiga avvägningar. Jag hoppas det var ett uttryck för studens besvikelse.

För jag vill ändå framhålla tre P-Ositiva saker under Ljungtiden:

1. Ökat poängsnitt. Ljung har elva poäng på de tolv matcher han lett ÖSK. Ett snitt på nästan en poäng per match. Det är en tredubblad förbättring mot Sixten Boströms vårsäsong där laget tog fyra poäng på tolv matcher. Alltså 0,3 i poängsnitt.

En poäng per omgång hade med stor sannolikhet säkrat ÖSK:s allsvenska existens. Minst gett ett kval. Återkomståret 2007 klarade sig ÖSK kvar med 25 poäng. Sedan dess har poängen 24, 29, 29, och 28 räckt till kvalplatsen.

2. Öppenheten tillbaka.

Valdet Rama sa i NA att han kände sig matchredo men fick svar på tal dagen efter av sin tränare att ”han inte var i närheten av något som liknade form”.

I går uttryckte Marcus Astvald frustration över att han petats de senaste omgångarna. Ljung bemötte det med beröm för rätt inställning och attityd.

Två exempel som gett tydliga signaler inåt och utåt. Spelarna inser vilka krav som gäller och att det är högt i tak. Uttalandet bygger samtidigt förståelse och engagemang mot publiken som får en äkta verklighetsbeskrivning.

3. De lokala talangerna platsar. Det fanns tendenser redan i våras. Men efter Ljungs tillträde har allt fler unga fått allt mer speltid. Boris Lumbana, Ahmed Yasin, Christoffer Wiktorsson, Kalle Holmberg och Mohammed Saeid har i olika omgångar spelat huvudrollen. Det ger hopp för framtiden.