Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Umeå minns rädslan för våldtäktsmannen

Ett universitet, ett sjukhus, ett stort föreningsliv – men också en stad där en våldtäktsman går lös.
Umeå vet hur det känns att ha det som i Örebro.
I sex år satte Hagamannen staden i skräck.

Annons
Här, där Tegsbron går över Umeälven, anföll Hagamannen sitt sista offer i december 2005. Hovrätten skriver om den utdragna attacken:

Nu sitter han i fängelse, men kunskapen lever kvar: Det går inte att se utanpå vem som är en våldtäktsman.

När Jenny Eklöf flyttade upp till Umeå från Stockholm 1999 hade Hagamannen redan överfallit tre kvinnor.

– Jag har aldrig varit någon sådan som är speciellt rädd av mig. Det var jag inte då heller. Jag tänkte att statistiskt sett är risken väldigt liten att just jag skulle råka ut för honom, berättar hon.

Jenny Eklöf flyttade

upp för studiernas och kärlekens skull.

I dag har hon doktorerat i idéhistoria och är anställd på Umeå universitet. Nu forskar hon tillsammans med bland andra historiedoktoranden Helena Ekerholm om etanolens historia.

I mars 2000 överföll Hagamannen en student på universitetsområdet. Studenten blev svårt skadad.

Efter våldtäkten och misshandeln tog Hagamannen hennes skor och lämnade henne medvetslös utomhus i kölden. Det var mars och flera minusgrader. En väktare hittade henne. Det räddade hennes liv.

Jenny Eklöf minns att det var då hon började känna sig rädd på allvar.

– Det var en apart känsla, att det hände här på Umeå universitetet som jag upplever som så vänligt och tryggt.

Hon slutade att röra sig ute ensam på kvällarna.

– Jag tror inte att det var någon här i Umeå som inte utarbetade ett system för att komma hem säkert.

Efter överfallet vid Tegsbrons södra brofäste i december 2005 befann sig staden i chock. Hagamannen hade hållit sig undan i fem års tid. Nu hade han slagit till igen, även den här gången på ett nära nog obegripligt grymt sätt. Även den här gången var kvinnan han attackerade nära att dö.

Helena Ekerholm minns tydligt känslan av att inte vilja röra sig utomhus i mörkret.

– Jag bodde nära universitetet och vägg i vägg med mig bodde min kompis. Därför var det lätt att få sällskap hem och det kändes tryggt. Om det sedan var en falsk trygghet är frågan.

Månaderna gick. Så äntligen kom beskedet: Hagamannen var gripen. När Jenny Eklöf skulle i väg till universitetet den morgon pratade hela bussen om det. Staden drog en lättnadens suck.

Men snart byttes glädjen mot en känsla av tragik.

– När det kom ut vem han var kändes det bara tragiskt. Jag tänkte på hans barn, hur de skulle klara att leva med vetskapen om vad deras pappa hade gjort, säger Jenny Eklöf.

I stadskärnan, någon kilometer från universitetet, arbetar Maggis Östlund. Hon är körledare och sångpedagog, anställd av Svenska kyrkan.

De åren Hagamannen gick lös inskränktes hennes liv, men när hon ser tillbaka på den tiden minns hon också hur måna människor blev om varandra.

– Man ringde och kollade så att folk kommit hem tryggt. Man hämtade och skjutsade, berättar hon.

I sitt jobb som körledare möter Maggis Östlund många människor. Hon har också mött offer för Hagamannen.

– Men det är ingenting vi pratat mycket om. Det är för privat. Jag har bara förstått att det är så.

Hon har funderat mycket kring hur en man som har familj, jobb, villa och ett till synes välordnat liv kan förvandlas till en våldtäktsman som Hagamannen. Vad kan det vara som har gått snett? Hon har funderat på hur hans barndom kan ha sett ut.

Samtidigt är hon kritisk till att hans namn och bild publicerades i pressen. Hon tänker på hans familj och menar att ingenting gott kan ha följt med den där bilden i tidningen.

– Om jag fick önska någonting så är det att tidningarna slutade med sådana bildpubliceringar, säger hon.

På andra sidan stan sitter Göran Markström och arbetar. Han är fortfarande chef för polisens avdelning för grova brott, men ska snart gå över till ett jobb som mentor för yngre polischefer. Han har varit polis i snart 40 år nu och känner att det är dags att trappa ner.

Göran Markström ledde Hagamannen-utredningen från början till slut. Det var på honom ansvaret vilade att gripa den som terroriserade staden från 1999 till 2006.

Efter det andra överfallet förstod polisen att de hade att göra med en serievåldtäksman.

– Det är klart att jag kände frustration, både som polis och privat. Jag har döttrar, men jag kände mig orolig för min frus skull också. Han gav sig på kvinnor i alla åldrar, berättar Göran Markström.

Trots fantombilden som gick ut och uppgiften om att gärningsmannen hade små fötter stod utredningen stilla länge.

En fantombild, hur lik den än är, är inte alltid till hjälp när gärningsmannen lever ett så till det yttre sett normalt liv som Hagamannen gjorde. Folk ser det de vill se, antar polischefen.

Gärningsmannaprofilen experterna tog fram var en ensam man som kanske levde hos sin dominerande mamma. Polisen letade efter sådana män, men ingen stämde in. Göran Markström pratar om vikten av att kunna omvärdera. Ordet omtag kommer igen flera gånger under intervjun.

I stället visade sig Hagamannen vara tvåbarnsfar med sambo, villa och jobb på bilverkstad. Han var omtyckt och hade förtroendeuppdrag i föreningslivet.

14 000 namn arbetade polisen sig igenom och avfärdade man efter man från utredningen. Till slut ledde en tipslapp med tre, fyra rader fram till gripandet. Tipset kom inifrån, från en civilanställd på polishuset.

Först vägrade Hagamannen att lämna DNA-prov, men en lagändring gav polisen möjlighet att tvinga honom.

Göran Markström glömmer aldrig känslan när han fick telefonsamtalet: DNA-provet, topsningen, hade visat träff.

– Jag blev väldigt lättad. Sedan byttes känslan snabbt mot att jag måste ha detta på papper.

När han väl hade bekräftelsen svart på vitt i sin hand kunde han skicka ut poliser för att hämta in Niklas Lindgren. Det var så Hagamannen visade sig heta.

– De där minuterna innan han var gripen, det är klart att jag kände oro att han på något sätt skulle ha stuckit. Men han var där, och vi kunde gripa honom.

Efteråt har experter sagt att Niklas Lindgren är ovanlig eftersom han erkänt överfallen. Det vanliga är att våldtäktsmän nekar. Göran Markström menar att riktigt så enkelt att Hagamannen erkänt allt är det inte.

– Man får läsa förhören noga för att förstå vad det är han egentligen erkänner, säger han.

Göran Markström var ansvarig för Hagamannenutredningen från början till slut. Polisarbetet ledde fram till att hovrätten kunde döma Niklas Lindgren till 14 års fängelse för bland annat våldtäkt, grov våldtäkt och mordförsök.

Utredningen omfattar 22 000 dokument, men bland alla uppgifterna har Göran Markström fortfarande svårt att hitta svar på frågan varför Niklas Lindgren gjorde som han gjorde, varför han blev Hagamannen.

– Inombords har vi nog alla en låst dörr till ett rum där vi inte vill att någon ska kunna komma in. Han öppnade inte direkt den dörren i förhören kan jag säga.

Maggis Östlund leder flera körer. Undet tiden Hagamannen gick lös blev kringskuret. Få ville gå hem från körövningarna själva. I stället utvecklades system där man skjutsade, hämtade och kontrollringde så att alla hade kommit hem tryggt.
Umeå kommer inte att glömma Hagamannen. Pjäsen
När taxichauffören Petter Perstrand hade sena körnibngar med manliga kunder kunder de berätta i förtroende:
Göran Markström, chef på avdelningen för grova brott vid polismyndigheten i Umeå, ser tillbaka på jakten efter Hagamannen. Att serievåldtäktsmannen levde ett till det yttre så normalt liv var speciellt svårt att acceptera. För att orka med jobbet säger Göran Markström att det gäller att ha ett liv utanför yrket också.

Mer läsning

Annons