Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Konsert: Mozartfest med världsviolinist

Konserthuset Örebro 9/10
Znaider del 1
Svenska kammarorkestern
Dirigent och solist: Nikolaj Znaider
Betyg 5

Ingmar Bergman talade i sitt sista sommarprogram om att TV-inspelningen av Trollflöjten var en av de mest konfliktfria produktioner han upplevt. Hans egen slutsats var efter att i tanken gått igenom sin rika livsgärning inom teater och film, att det nog var Mozarts musik som gjorde arbetet så lätt den gången. Jag kommer att tänka på detta när jag upplever Znaiders möte med Svenska kammarorkestern. Att sedan Mozarts musik också innehåller mörka drag och dramatik är en annan historia men violinkonsert nr 4 är ett flöde av total glädje och bekymmerslöshet. Znaider, violinsolist och dirigent med världsrenommé har en sådan där air av avspänd seriositet. Ett musikaliskt möte som är långt mer än resultatet av ett gott repeterande. Orkester och solist kan varandra efter ett flertal samarbeten sedan tidigare. Det är en gammal vänskap och det uppstår något alldeles särskilt. Nikolaj Znaider puttar varsamt igång Andante Cantabile - driver och lyssnar in och tar ut de dynamiska svängarna.

Det är ingen överdrift att säga att han har en vidunderlig teknik och intonation. Onsdagskvällens konsert bestod av denna violinkonsert och Mendelssohns symfoni nr 5 i D-dur, tillfälleskompositionen Reformationssymfonin, som skrevs till 300-årsminnet av att den augsburgska bekännelsen antogs. Nikolaj Znaider byter violinen mot dirigentpinnen. Jag väljer att lyssna på musiken i sig utan att göra alltför många kopplingar till dess programmatiska bakgrund. Så det hetsiga allegro con fuoco är för mig ett exempel på intressant symfoniskt hantverk med både Beethovens och Bachs influenser plus den tidiga romantiken. Det blir svårsmält annars att associera till kyrkostrid och ideologiska släggor. Det är en symfoni som spretar åt olika håll. Man sjunker in i den sångbara tredje satsen, mycket vackert spelat. Sedan vaknar man upp i slutet när flöjten som intonerar "Eine feste Burg ist unser Gott" som leder in i en fjärde sats som är muskulös och pampig men ganska ointressant men det är ett mycket glansfullt framförande. Det är violinkonserten med lång eftersmak som var den riktigt stora behållningen.