Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Astrits svarta blick sade allt

Astrit Ajdarevics svarta blick efter slutsignalen sade egentligen allt. Sedan drog han i gång motorsågen.

Astrit sågade laget, sågade sig själv, och sågade alla örebroare som haussat laget, i verbala strimlor.

”Seriöst, jag pallar inte att vi släpper in två-tre mål i varje match. Jag vet inte om vi tror att det är tennis eller fotboll. Då är det bättre att vi går tillbaka till basic och spelar ett lågt försvarsspel och ser till att vi inte släpper in ett enda fucking mål”, sade Astrit och spände blicken i mig efter den tunga 3-2-förlusten mot Kalmar.

Någonstans gillar jag det.

En äkta vinnarskalle i klubben som aldrig vunnit någonting.

Det är precis det ÖSK behöver.

Det fanns en tid när tråkstämpeln över ÖSK var lika ingrodd som bränd gröt i botten av en kastrull.

När 0-0 på Eyravallen var lika vanligt som Kalle Anka på julafton.

Glöm det.

Den nya devisen lyder: Vill du se mål, se ÖSK!

På sju matcher har målrika ÖSK bjudit publiken på 15 mål framåt och 14 mål bakåt. Totalt 29 mål, flest i hela allsvenskan. Ett snitt på 4,14 mål per ÖSK-match.

Så ingen kan klaga på underhållningen.

Däremot kan man klaga på försvarsspelet. ÖSK öser på så hårt framåt att det inte finns tillräckligt med folk bakåt. Framför allt är laget sårbara på kanterna där motståndarna gärna skicka in bollar bakom mittbackarna Michael Almebäck som Erik Moberg som ännu inte synkat.

Almebäck har ännu inte klivit fram som den ledargestalt många hoppats på, även om det är för tidigt att döma ut honom. Men om ÖSK ska få stopp på läckaget är det nödvändigt att Almebäck lyfter sig.

Sebastian Ring hade ingen rolig kväll på Guldfågeln arena, pigge storebrorsan Jonathan i Kalmar vann brödraduellen solklart, och jag blir förvånad om inte Alexander Axén nu sätter in sin prestigevärvning Logi Valgardsson på vänsterbacken i fortsättningen.

Nordin Gerzic har hamnat i Astritskugga i sin nya roll som balansspelare. Tidigare var Nordin liraren som knorrade in frisparkar med stor ackuratess. Nu slår han befriande sparkar och gör sitt jobb i det tysta. Inte alls dålig, mer att det känns ovant att se honom i den rollen.

Just nu har jag svårt att se att det finns en större artist än Astrit Ajdarevic i allsvenskan. Gång på gång slår karln crosspassningar på 40-50 meter med millimeterprecision.

Jag satt bara fem-tio meter ifrån Astrit när han levererade den sagolika passningen till Daniel Gustavssons 1-0-mål. Från första parkett såg jag den läckra finten och dragningen, det klockrena tillslaget från den magiska vänsterfoten och Astrits belåtna flin när ”DG” förpassat bollen i nätmaskorna.

Det är sådana fotbollsögonblick man aldrig glömmer.

Jag säger som Olof Lundh: Varför inte ta med Astrit som en allsvensk joker i EM-truppen? Tänk er Zlatan, Guidetti och Astrit ihop i blågult, då kan det bli riktig rock’n’roll…

Säsongsstarten har varit ÖSK:s bästa sedan det legendariska silveråret 1994. Även för 22 år sedan stod ÖSK på 12 poäng efter sex omgångar efter tre segrar och tre kryss.

Det är bara ett år sedan ÖSK var historiskt dåligt med den sämsta säsongsstarten sedan klubben kom med i nationellt seriesystem 1920. Två poäng efter två kryss på de åtta inledande matcherna i allsvenskan var alla tiders bottenrekord samtidigt som klubben stod inför en cupfinal - som förlorades.

Det är lätt att glömma bort.