Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Balladen om Sean och jakten på kreativiteten

 
Pelle Blohms krönikor
Visa alla artiklar

”Vet inte hur du är sa han och tittade på mig. Men jag har ett behov av att sätta mig ner då och då för att hitta mig själv. Att i tystnad vända blicken inåt för att försöka se var jag sitter och gömmer mig”. Killen som hette Sean skakade på huvudet.

Annons

–De senaste månaderna tror jag inte ens att jag varit med mig själv under dagarna. Varje morgon går jag ut genom dörren och där sitter jag kvar i fåtöljen i biblioteket. När jag sedan kommer hem på eftermiddagarna så sitter jag fortfarande kvar där men jag når aldrig riktigt fram för att bli hel igen. Det har ingenting med måendet att göra utan det är enbart tempot det handlar om. Tidigare har det alltid funnits utrymme att då och då gå in i tystnaden och invänta själens ankomst.

Sean sökte någonting, sa han.

–Det är lite tråkigt och jag känner inte igen mig själv. Kreativiteten är halvdöd och gamarna sitter på telefonstolparna och väntar på att få börja sätta näbbarna i mig. De där skrivprojekten ligger i hörnen och samlar damm, kameran står oftast och väntar på sällskap och när jag läser i sängen så somnar jag efter fem sidor. Men Pelle, jag vet att du lyssnar på irländsk musik, sa han.

Jag nickade jakande för det låg inga konstigheter i det påståendet.

–Plötsligt fick jag några timmar för mig själv för någon dag sedan, nästan viskade Sean. Jag lirade stillsamma irländska ballader och se där… lugnet kom direkt, inte långt efteråt började det röra sig inne i huvudet, drömmar och idéer. Jag började rota i papper, kollade igenom högar av böcker, broschyrer, informationsblad. Lite senare samma dag cyklade jag iväg för att ta del av en föreläsning med en fotograf som berättade hur han jobbar och tänker och hur han bygger sina projekt och hur möten leder till möten som leder till öppningar och vänskap. Det blev en boost Pelle, jag ville ut i verkligheten och dokumentera vad jag ser och hör. Som en vårsång från en flyttfågel som varit ute och rest vaknade jag upp ur min koma och någonstans där såg jag mig själv igen och vi möttes och vi började gå hand i hand tillsammans i takt under en lång, lång eftermiddag och kväll.

Sean såg ner i sin kaffekopp, eftertänksam, sen såg han på mig igen med ett leende.

–Musik, film, konst, litteratur. Det väcker döda själar Pelle. Det tar dig ut ur vardagens vardagliga vardagligheter…

 

 

Listan:

 

1, Kommunikation:

Det är inte lätt, i skrift väldigt svårt ibland. Lätt att övertolka och missförstå. Jag tror det bästa är att prata med varandra. Nyanser syns bättre då. Men vi pratar allt mindre med varandra.

2, Bokrean:

Går mot sitt slut antar jag och det är lika sorgligt varje år att se böcker som individer kämpat med dag och natt ligga där till försäljning för halva reapriset. Nästan gratis alltså.

 

3, En match i taget:

Det började för några år sedan men nu är mantrat från alla lagsportare och dess ledare och tränare att vi tänker inte på något annat än nästa match, nästa träning. Säkert klokt men så otroligt tråkigt att lyssna på.