Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: "Besvikelsen säger allt – en dag tar Regborn VM-guld"

Nöjd med att vara sjunde bäst i världen? Glöm det. Martin Regborn var besviken. En inställning som kommer göra Örebroorienteraren till världsmästare en dag, tror NA:s krönikör Jonas Brännmyr.

Annons

Han hade just gjort sitt livs lopp, resultatmässigt.Sjua på ett VM, på hemmaplan.

Ändå fanns bara besvikelse i Martin Regborns röst, i hans mörka ögon.

En besvikelse som betyder allt: Det är den som en dag kommer att göra honom till världsmästare.

Att springa orientering har alltid krävt en kombination av löpstyrka och det som lite slarvigt kallas orienteringsförmåga – att i hög fart läsa karta och terräng samt att ta in, processa informationen och fatta korrekta beslut.

Allra bäst mäts denna kombination av egenskaper fortfarande i långdistansen, som alltjämt är den mest prestigefyllda disciplinen.

Men sprint är något helt annat och minst lika svårt.

I VM-finalen slängs 45 extrema elitlöpare in i en virvlande tornado med 22 kontroller, hundratals mikrovägval och fyra kilometer löpning – och 15 minuter senare kommer en enda guldmedaljör ut på andra sidan. Att det är chansartat märks inte minst av att 16 VM i disciplinen gett 14 olika världsmästare, medan tre löpare delat på de åtta senaste gulden i långdistans.

Det är lika obarmhärtigt som utslagsgivande. Löparna har gått upp varje morgon i åratal och späkt sina kroppar med stenhårda intervallpass, och pluggat kartan över den aktuella orten – i det här fallet Strömstad – tills de känt varenda gatstump och elskåp. Bara för att 44 av dem i slutändan ska komma till korta på något obetydligt misstag som kostade den avgörande sekunden – eller någon huvudstupa bom när maxpulsen strypt hjärnans blodtillförsel och det enkla blivit omöjligt.

Sprint är som att spela schack i en torktumlare, med tiondelar av en sekund att bestämma nästa drag. Och på VM-nivå är varje misstag direkt avgörande. Just den här dagen blev det ett eller två för mycket för Martin Regborn.

Regborn tränar furiöst, förstås. Förra året loggade han 563 timmar i sin träningsdagbok på nätet, och då snackar vi bara rent fysisk träning. Lägg därtill de tusentals timmar av förberedelser som krävs: Veckor av läger i ”relevant terräng” – orienterare får inte träna på kommande mästerskapsbanor men söker upp liknande förutsättningar – och oändliga kvällar med enträget nötande av gamla kartor.

Orientering är en sport för perfektionister – och örebroaren är definitivt inget undantag. Med en noga genomtänkt plan har han mejslat fram sig själv till ett fysiskt praktexemplar med syreupptagning och hjärnkapacitet få svenska elitidrottare kan matcha. Han var femma på 3 000 meter i friidrotts-SM och tog SM-brons i roddmaskin i vintras. Otoppad, under grundträningsperiod, mot respektive sporters starkaste specialister.

Men faktum är ju att konkurrenterna där i den yppersta världselit Regborn nu befinner sig lägger ned precis lika mycket tid och kraft, tränar lika mycket för lika goda testvärden. Det som i slutändan, på tävlingsdagen, avgör är i stället vem som har mest iskyla – och vem som vill mest.

Och Martin Regborn vill ha den där VM-medalj – ja, den där världsmästartiteln – så jäkla mycket att han kan stå och vara besviken och svart i blicken efter sin VM-karriärens överlägset bäsat resultat.

Det är just det som kommer att göra honom till världsmästare en dag. Bara inte just den här dagen.

Annons