Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: "Därför är topp sex den enda rimliga målsättningen"

Örebro Hockey har spikat sin målsättning. Det gick betydligt lättare än i fjol. Bara det en indikation på att klubben kommer nå den, skriver NA:s krönikör Jonas Brännmyr.

Annons
Jonas Brännmyr, sportreporter

Mötet tog två timmar, men då hann general manager Pontus Gustafsson presentera klubbens ekonomi och vision.

Själva diskussionen om målsättningen – det egentliga ärendet med gårdagens sittning i ett konferensrum på hotell Aquacity Poprad

– var över på nolltid.

Och varför skulle det inte? Med en solid ekonomi, en stabil organisation, en ruggigt spännande spelartrupp och tre års erfarenhet av SHL-spel finns bara en rimlig målsättning för Örebro Hockey den här säsongen: Topp sex. En direktplats till SM-kvartsfinalerna.

Inga protester, målsättningen spikad, dags att byta om för nästa träningspass.

Alperna har bytts mot Tatrafjällen, långa bussresor mot en kort promenad mellan hotell och ishall och en hel del ansikten är nya.

Men den största förändringen när Örebro Hockey nu dragit igång säsongens träningsläger – och man blickar tillbaka mot fjolårets – är hur klart allt känns den här gången.

I fjol flögs Jakub Petruzalek in som en stjärvärvning på lägrets andra dag och kedjekombinationerna drogs ur en tombola. Jag vet inte hur det var med tränarna, men vi journalister flög hem med flera fråge- än utropstecken

i anteckningsblocken.

I år har linjerna varit tydliga från första ispasset. Må vara att två tredjedelar av den tilltänkta förstakedjan – Martin Johansson och Joakim Andersson – just nu går skadade, och den tredje länken Daniel Viksten kör på halvfart. Det är naturligtvis oroväckande om det blir långdraget, men ett par missade SHL-omgångar

i oktober minns ingen om spelarna leverar i mars.

Bakom dem? Jo, Joel Mustonen och Greg Squires hittade ju varandra redan

i fjol, och i NHL- och KHL-meriterade Tom Wandell har de fått den lekkamrat som saknades då. Wandell kan både servera passningar och ta defensivt ansvar.

Siim Liivik har redan visat att han kommer bidra med nästan lika mycket spelförståelse som fysik (och det är inte lite), och kedjan med Kalle Olsson och Johan Wiklander kommer bli riktigt jobbig för motståndarna att möta.

Och sedan finns Marcus Weinstock, Gustaf Franzén, Michael Haga och Libor Hudacek kvar att bygga en fjärdekedja av.

På backsidan är sju av åtta kvar, men känslan är att de kommer få ett betydligt tacksammare jobb med centrar som Andersson, Wandell och Liivik.

De tre är dessutom killar som redan visat att de kommer vara ledande även

i omklädningsrummet.

Och i en diskussion om målsättning (tror ni Joakim Andersson, som bär med sig Detroit Red Wings okuvliga vinnartradition efter fyra raka stanley cup-slutspel, skulle nöja sig med mindre än att klubben kämpa om SM-guldet?). När Pontus Gustafsson redan förra året ville spika målsättningen ”topp sex” tvingades han backa. Somliga ansåg att det var för offensivt och ”kvartsfinal på vilket sätt som helst” blev det mål som klubben kommunicerade utåt. Samtidigt fanns ett annat internt mål. Och tja, sådär var det då.

Det är ännu en sak som skiljer lägret i Schweiz mot det i Slovakien. Nu var det raka puckar: ”Topp sex.”

Enkelt. Befriande. Och det enda rimliga.

Fotnot: Man kan naturligtvis sikta högre än topp sex också. Men att ta sig till kvartsfinal är en förutsättning för att slåss om SM-medaljer. Och är man bara topp sex ger sig resten så att säga av sig självt, då vill man givetvis avancera till nästa slutspelsrunda. Och nästa.

Annons