Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Efterlysningen – ett tråkigare ÖSK

ÖSK behöver bli tråkigt igen, skriver NA-sportens Jonas Brännmyr i en krönika efter 2–0-segern borta mot Helsingborg.

ÖSK, en pålitlig, lite tråkig fotbollsklubb som hankar sig fram i allsvenskan år efter år utan att någon utanför kommungränsen egentligen bryr sig? Glöm det.

Senaste åren har varit en torktumlare av känslor, där en smått bipolär fotbollsklubb kastats mellan de högsta topparna och de djupaste dalarna.

Man behöver inte ens gå så långt tillbaka som till tredjeplatsen 2010 som gav Europaspel 2011 men kraschlandade i degradering 2012.

Det räcker med att spana in de två senaste säsongerna. Efter att 2013 ha forsat igenom superettan med bara tre förluster på 30 matcher, lattjade ÖSK vårvintern 2014 hem en andraplats i Atlantic cup, toppade den allsvenska försäsongstabellen och inledde serien med två raka vinster – bara för att kraschlanda i verklighetens kräftgång och 14 raka utan seger.

Men allt vände över en natt (eller över ett ”Crespo”-mål i Mjällby, för att vara mer precis) och efter tio raka segrar på 13 sista matcherna var ÖSK plötsligt sexa i tabellen och på värsta uppåttjacket igen.

En ny andraplats i den där försäsongsturneringen i Portugal följdes av succé i svenska cupen (Champions league-Malmö FF slogs ut på väg fram till finalförlusten) innan allt kraschlandade igen.

21 omgångar, två segrar. Jag ska villigt erkänna att jag inte såg några tecken på en vändning, ens när de tre musketörerna Ajdarevic, Ericsson och Broberg klev in i handlingen.

Men plötsligt är ÖSK inne i en sådan där sjuk svit igen. Fyra raka vinster. Vart kom det ifrån, liksom?

Kan en Sobralense, en Ajdarevic, en ”Crespo” (minns att han gick skadad och kom in först på hösten i fjol) eller en Broberg göra en sådan skillnad? Uppenbarligen. Inte bara för att de bidrar med poäng. Utan för att de inpräntar självförtroende i sina lagkompisar (för mot Helsingborg i går kväll var det ju bara en ovanligt blek Ajdarevic som lirade från start, det var i grunden det där i våras så darriga försvaret som låg bakom fjärde raka segern).

Kvalitativa vinnarskallar som getts stort förtroende både på och utanför planen. ”Kom hit och rädda oss kvar!” ”Okej, då!”

”Om det var så enkelt skulle vi göra det på våren också”, svarade ÖSK-tränaren Alexander Axén på frågan om hösthemligheten på gårdagens presskonferens.

Sanningen, som han själv också kom in på, handlar förstås om ekonomi. ÖSK har inte råd att värva klasspelare när de är dyra på vintern (och när de själva tror att de ska få gott om speltid i sina finare klubbadresser), utan får vänta till sommarrean (när bänkspelarna dessutom är angelägna om att komma iväg).

”Det är dyrt att vara fattig”, sammanfattade Axén och det är ett uttryck han brukar återkomma till. Fast den här gången tillade han att ÖSK måste bli bättre på att … tja, vara fattig. ”Vi måste bli duktigare på att hitta rätt spelare till rätt pris.”

Ja, något måste ÖSK hitta på. För även om man kan tycka att det är charmigt med en klubb som numera kränger fram och tillbaka och rör upp känslor i hela fotbolls-Sverige (åtminstone brann det till i västra länsdelen när Martin Broberg presenterades med epitetet ”hemvändare” i somras”) är det naturligtvis inte bra att hålla på så här i längden.

Usla allsvenska vårar förstör dubbelt upp. Det sänker publiksiffrorna över hela säsongen och ovissheten om serietillhörigheten gör det svårt att planera framtid och jaga sponsorer.

Stabilitet behövs. Att åter bli en lite tråkigare fotbollsklubb vore nog rätt bra för föreningen, helt enkelt.