Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Jag undrar hur Safaa har det nu

 
Vi bryr oss
Visa alla artiklar

För ett år sedan reste ett reporterteam från Nerikes Allehanda till Ungern . Där kulminerade flyktingkrisen, med tusentals människor fast i jakten på ett liv i Europa. Mattias Frödén var en av de utsända. I dag gör han en återblick på resan.

Det händer att jag tänker på henne ibland, funderar på hur hon har det nu – 20-åriga Safaa som hade flytt från Syrien tillsammans med sin man, morbror och hans barn.

Hennes trötta ögon och det där försiktiga leendet under sin stora huva. Hur hon huttrade samtidigt som hon förklarade att hon var ”väldigt, väldigt trött”.

Jag skrev redan då i en krönika att visst – hon var vuxen, gift och studerade på universitet. Men i hennes ögon såg jag – eller åtminstone inbillade jag mig det – den lilla flickan hon hade varit för inte allt för länge sedan.

Jag vet varför just Safaa har fastnat särskilt i mitt minne trots att hon knappast var ensam på det där fältet vid den ungerska staden Röszke nära den serbiska gränsen. Trots att det fanns andra som hade det mycket värre.

Förklaringen: Hon väckte mina faderskänslor eftersom jag har en dotter som är precis lika gammal som henne. Jag minns hur jag tänkte – hur skulle jag känna mig om det var min Alma som satt där? En inte särskilt originell tanke, det medges. Men det är kanske så vi människor fungerar – vi berörs av det som vi kan relatera till. Någonstans tror jag det är grunden till vår förmåga att känna empati och medmänsklighet.

Flera gånger under vår tre dygn långa vistelse i Ungern fick vi också se åtskilliga prov på just medmänsklighet och vilja att hjälpa. Till den lilla gränsstaden Röszke, som under några veckor var i centrum för världens uppmärksamhet, kom inte bara flyktingar i tiotusental. Hit strömmade även hjälparbetare från hela Europa för att dela ut mat, vatten, filtar och kläder. För att visa omtanke, för att visa att världen inte bara består av krig och ondska.

Likadant på centralstationen Keleti i Budapest där flyktingarna också samlades i tusentals varje dag och natt för att ta sig vidare till framför allt Tyskland men även Sverige. Även här mötte vi ett organiserat hjälparbete som imponerade. Och värmde.

Här fanns – mitt i kaoset och tröstlösheten – både glädje och hopp.

Samtidigt går det inte att förneka att vi blev vittne till en mänsklig tragedi av ett gigantiskt format. Scenerna med flyktingar på led på det stora fältet i Röszke påminde väldigt mycket om hur det måste ha sett ut under andra världskriget.

Flyktingar som berättade om hur de hade gått till fots mil efter mil, dag efter dag. Mammor och pappor som bar spädbarn medan 3-4-åringarna fick gå själva. Gamla tanter och farbröder som stapplade fram.

Det kalla duggregnet. Leran. Skräpet som täckte marken.

Eller på Keletistationen. Den enorma trängseln. Stanken. Smutsen. Mamman som mitt i natten tvingades väcka sina små barn efter några timmars sömn på det kalla stationsgolvet. En tunn Ikeafilt är inte mycket till madrass. Eller tonårspojken som med kryckor och med stora bandage om båda fötterna stapplade fram mot tåget som skulle gå mot Österrike.

Jag kan fortsätta länge till. Medan jag skriver kommer minnena tillbaka. Människorna.

Men jag ger mig här och nöjer mig med att konstatera att jag är tacksam för att jag fick åka på den här reportageresan tillsammans med kollegerna Pierre Bokvist och Veronika Ljung-Nielsen. Det var jobbigt på många sätt men samtidigt otroligt givande.

Och även om jag vet att ett inslag på na.se om vinförsäljning på Ica Maxi ger tusentals mer ”klick” än ett aldrig så genomarbetat inslag från flyktingkrisens Ungern så känner jag en viss stolthet. NA berättade om en världshistorisk händelse och vi gjorde det bra. Om jag får säga det själv.

Och – vi visade att vi bryr oss.

Läs mer: Svenska kyrkan hjälper flyktingar genom språkkaféer och insamlingar

När livet är satt på vänteläge - NA träffade Rana och hennes familj från Syrien

Allt färre söker asyl i Sverige