Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Snart tål inte Axén fler smällar

Jag gick till Behrn arena för att söka tecken i ÖSK-krisen och fann följande: På planen oförändrat kritiskt men utanför allt mer pressande. Jag börjar för första gången oroa mig för hur länge Alexander Axén ska orka.

Mötet med Norrköping blev en obehaglig påminnelse om hur förrädiskt bräcklig tillvaron i elitidrotten kan vara. För nästan exakt ett år sedan inledde ÖSK en av klubbens mest framgångsrika perioder. Man var höstens lag och tycktes göra allt rätt i samma takt som Alhassan ”Crespo” Kamara stänkte in sina 14 mål. Derbygrannarna i Östergötland kämpade samtidigt för sitt allsvenska kontrakt.

När lagen möttes på Nya Parken i vårens premiär gick ÖSK in som tippad utmanare i den allsvenska toppen.

1-1 var en besvikelse då. Ett halvår senare ett resultat som varit en enorm framgång.

Norrköping är allsvenskans positiva överraskning. Med åtta spelare i truppen i åldern 21 år eller yngre utmanar man om guldet. Lagets skyttekung Emir Kujovic stängde nu mötet mot ÖSK med sitt 13:e mål. Det är bara ett mindre än vad hela ÖSK mäktat med hittills. På sina senaste 14 matcher har Norrköping bara förlorat en. Och tanken slog mig att  lagets insats på Behrn arena var lika självklar och kontrollerad som när ÖSK förra hösten åkte till Tele 2 arena och sänkte Djurgården med 3-0.

Att höra ett bortafölje för andra hemmamatchen i rad dominera läktarstödet kan inte vara en särskilt rolig upplevelse för ett ÖSK-lag som så krampaktigt försöker hitta tillbaka till ett vägvinnande spel. ”Superettan här kommer Svartvitt”, skanderade Norrköpings supportrar hånfullt samtidigt som skaran på ÖSK-sektionen blivit allt glesare.

Marginalen att undvika falluckan krympte än en gång. Även om den mållösa utgången mellan Halmstad-Åtvidaberg förmodligen var söndagens största ljusglimt. Det är allt tydligare att kampen om allsvensk överlevnad kommer att utkämpas mellan fyra lag: Falkenberg, Halmstad, Åtvidaberg och ÖSK. Och det där nerviga kvalspelet i november kan komma att kännas som en befrielse. Det allra mest ironiska vore förstås om flyktade ÖSK-anfallaren Shpetim Hasani nästa helg sänker ÖSK i Sundsvallströjan.

Jag ser för närvarande inga linjer i ÖSK:s spel som ger mig något större hopp. Alexander Axén har efter sommarens försök med tremannamittfält gått tillbaka till ett tydligt 4-4-2 som han efteråt sa ”kan ta lite tid innan det sätter sig helt”.

Men det finns ingen tid. Stupet är redan här i form av två väntande ångestmöten på bortaplan. Efter Sundsvall Halmstad helgen efter. Ska Pär Ericsson återfå målnäsan? Nordin Gerzic återta sin självklara mittfältsroll? Laget hitta ett konsekvent försvarsspel? Eller en målvakt som kan göra matchavgörande räddningar igen? En mängd frågetecken måste genast, helst igår, utvecklas till utropstecken.

Personligen tycker jag det också är synd att den ende mittfältare jag såg en gryende form i - Daniel Nordmark - åter har hamnat utanför startuppställningen.

Jag kräver absolut inte tränare Alexander Axéns avgång hur mycket han på presskonferensen efteråt försökte måla upp det som att jag eller NA jagar honom. Det finns inget lokalt drev mot Axén eller ÖSK. Som jämförelse råkade jag förra veckan se de lokala krönikörernas analyser efter det att Tromsö också förlorat med 6-0 i norska ligan. ”Det värsta som hänt Tromsö sedan andra världskriget” dundrade mina norska kollegor med feta rubriker. Ord och inga visor.

I minst hälften av allsvenskans klubbar hade tränaren fått gå efter bara två segrar på 19 matcher. Att det ändå framförs viss kritik från allmänheten, supportrar och i medier ska ÖSK bara vara glad för. Det tyder på ett engagemang och det kan vara klubbens främsta kapital just nu.

Situationen är allvarlig. Det minsta man då kan begära är att tränare och klubbledning kan hålla huvudet kallt och göra rätt analyser. Tecknen är oroande. Dessutom att man pratar klarspråk om allt som folk ändå kan se med egna ögon. Till exempel spelare som inte startar en match.

Två exempel från veckan som gått. Mot IFK Göteborg borta framkom först flera dagar efteråt på direkta frågor att Daniel Nordmark inte kunde ha spelat alls på grund av skada. Ändå satt han på bänken. Jag fick också veta att Daniel Gustavsson hamnat utanför startelvan på grund av disciplinära skäl.

Efter gårdagens slutsignal frågade jag ÖSK:s Magnus Sköldmark i korridorerna om det är förändringar på gång i ledarstaben. Svaret blev: ”Det är inte ens en fråga”.

Jo, det är precis vad det är för många. Och bara ÖSK kan ge oss alla svaren.

Ju förr desto bättre. Allra helst ute på planen.