Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Som att sticka hål på en uppblåst ballong

Det var som att sticka hål på en uppblåst ballong.Poff!Det så uppskrivna ÖSK kraschade direkt i allsvenska premiären.

Annons

Före matchen kunde man tro att ÖSK redan vunnit SM-guld när supportrarna laddade på Harrys.

Stämningen var minst sagt på topp.

Men festen inne på Behrn arena varade bara i 17 minuter.

Då drog Martin Broberg en baksida.

Sedan var det som om allting bara dog.

Tillbaka var det gamla stereotypa ÖSK. Spelet gick fullständigt i baklås.

Nordin Gerzic tog emot boll, vände runt och spelade i sidled.

Astrit Ajdarevic såg trött ut redan efter en kvart. Energin var som bortblåst.

”Crespo” Kamara letade sig bakåt i banan i brist på bollar och fick inget uträttat.

Och när Kalle Holmberg, superhet på försäsongen, byttes in redan efter 17 minuter hamnade han på en kant. Helt fel position.

Det var långsamt och det var tveksamt. Och helt utan fantasi.

Torftigaste anfallsspelet den här säsongen, erkände Alexander Axén på presskonferensen.

Att forcera en mur genom att springa rakt in i den gång på gång är sällan en lyckad taktik. Bättre att försöka gå runt på kanterna, men inte heller det lyckades ÖSK med.

Djurgården spelade kompakt, gjorde hela jobbet, tummade inte på något. Var dessutom giftiga på fasta situationer som resulterade i båda nickmålen.

Djurgården tog femte raka allsvenska segern borta mot ÖSK sedan 2011 och var egentligen aldrig hotat.

Sportbladets Robert Laul

skrev inför premiären att ÖSK är ett av världens konstigaste lag genom alla tider. Att det inte går att bli klok på det här laget. Laul motiverade påståendet med att ”de blev utslängda ur allsvenskan för tio år sedan efter ekonomiskt trixande, de kom trea 2010, sedan åkte de plötsligt ut 2012, kom tillbaka 2014, höll på att ramla ur igen, låg sist halva säsongen i fjol och slutade på niondeplats”.

Laul har en poäng i det. Man vet aldrig riktigt var man har ÖSK.

ÖSK har aldrig vunnit något (nej, jag tänker inte räkna SM-guldet inomhus 1989) och det är i grunden klubbens kanske största belastning. ”Det går aldriii”, ni vet. ÖSK är över 100 år men har aldrig lyckats bygga en vinnarmentalitet. Många år har klubben bara varit nöjd med att delta i allsvenskan. Därför har det under försäsongen känts både spännande och omvälvande när det plötsligt pratats vitt och brett om ”att göra en Norrköping”.

Det har lyst självförtroende om spelarna och jag tror att dokusåpaserien ”Säsongsstart allsvenskan” gett hela föreningen en boost.

Sedan den 15 augusti i fjol hade ÖSK bara förlorat en match av 19 efter full tid.

Därför var kraschlandningen i premiären såväl oväntad som en stor besvikelse. Hade förväntat mig så mycket mer.

Välkommen till verkligheten, knorrade Thomas Nordahl på pressläktaren.

Lite så kändes det.

Den tveklöst bästa ÖSK-insatsen i premiären stod Kubanerna för.

Den finstämda hyllningen till målvaktslegendaren Anders Karlsson var mäktig.

En gigantisk svartvit banderoll över hela västra stå med texten ”sikta mot toppen och gå för guld, för staden, klubben och Anders”, och med en stor bild på Karlsson.

Synd bara att inte spelarna kunde leva upp till budskapet i premiären.

På motsatta sidan brände de 3 000 tillresta djurgårdssupportrarna bengaler och hade en banderoll med texten ”hej bönder”.

Inte fullt lika finstämt.

Djurgårdssupportrarnas ljudkuliss är svår att slå men det är djupt tragiskt att vissa av dem tar till våld och beter sig som svin.