Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

10 000 timmar

Annons

KOMEDI. När 37-åriga Eric (Peter Magnusson) vinner högvinsten på en skraplott säger han upp sig från sitt kontorsjobb. Inspirerad av teorin som lite tillspetsat säger att det krävs 10 000 timmar för att bli proffs på något, satsar han på sin önskedröm: En fotbollskarriär.

Ivrigt påhejad av sin polare Bengtsson (Özz Nûjen) kämpar han emot sin frus sura miner, köper fotbollsskor av en ung och uppmuntrande fotbollstjej och börjar träna straffar.

Sedan dyker ett tv-team upp och en, mycket märklig, händelseutveckling som inbegriper fruns politiska karriär komplicerar alltihop.

Det är oklart hur många timmar regissören och manusförfattaren Joachim Hedén ("Framily") har lagt på filmskapande. Hur som helst borde han, och de andra krafterna bakom "10 000 timmar", ha lagt några till på den här filmen innan den nu visas upp på landets biografer.

För det här är något av det mest segdragna filmberättandet jag sett. Fem minuter in har Peter Magnusson kört sin "veliga killen"-rutin och 10 000-timmarsteorin förklarats så många gånger att man är redo att tugga i sig närmaste skraplott i ren tristess. Sedan blir det värre.

Det enda sympatiska här är ambitionen att utveckla kvinnorollerna, jo jag ser den faktiskt.

"Den trista frugan" Emma (Karin Lithman) får trots allt utrymme att utveckla en personlighet. Kraft har också lagts på att fotbolls-Tora (Mathilda von Essen) inte bara ska vara en manic pixie dreamgirl-figur (alltså den stereotypa unga filmkvinna som hjälper den manliga hjälten att finna sig själv/komma över inre svårigheter/lägga en perfekt straff). Men vad hjälper det när alla små halmstrån till kvalitetsförhöjare bara dribblas bort i den allmänna manusröran?

När eftertexterna rullar inser jag att jag också har en önskedröm. Det är att få se en lättsam svensk komedi som verkligen är välgjord och rolig.

Plötsligt händer det. Men inte den här gången.

Mer läsning

Annons