Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

100 steg från Bombay till Paris

Annons

DRAMA. Främlingar som kommer till ett litet samhälle och har mage att förändra saker och ting är ett välbeprövat tema i må-bra-films-branschen. Inte minst Lasse Hallström själv har prövat på det förr, en av hans karriärs största framgångar kom med "Chocolat" (2000), där en frisinnad Juliette Binoche syresatte en liten by med sin chokladtillverkning och sitt stora hjärta.

Den här gången representeras den andre av en indisk krögarfamilj som etablerar sig i en liten pittoresk fransk by för att starta en indisk restaurang med ena sonen som hemligt superkocksvapen.

Det sker inte smärtfritt, speciellt sedan närmaste grannen är en Michelinstjärnekrog med klassisk fransk kök, styrd med järnhand av en som vanligt drottninglik Helen Mirren. Men matlagningskonsten förenar. Båda sidor får lära sig att ge och ta och det landar i en aptitlig crossover av integrationsproblematik och gediget mys.

Och det där myset är inget man vispar ihop i en handvändning. Det tar åratal av träning och det har Hallström, som skickligt lyckas balansera identitetsfrågor och några nypor vardagsrasism med naggande goda romantiska sidospår.

Kanske är det väl många ingredienser i den här berättelsen, som sväller till över två timmar. Det här är heller inget för cyniskt lagda. Problemen blir aldrig farligare än att de går att skölja ned med en krämig omelett.

Man måste också stå ut med gravallvarliga repliker som "sjöborrarna smakar av liv" och människor som omfamnar alla tillvarons dofter med livsbejakande frustande andetag.

Men det är kul att en hel del krut läggs på att visa upp matlagning som hantverk och nog märks det att Lasse Hallström har blivit vegan på senare år. Visst förekommer kött i filmen men aldrig har väl tomater, paprikor, kryddor och svamp sett så mustigt ljuvliga ut.

Mer läsning

Annons