Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Annabelle

Annons

SKRÄCK. Stirrande porslinsdockor i skira klänningar, knarrande trägolv, dörrar som slår igen, gnisslande fioler, djävulsdyrkan, ekande kyrkor... Kom på något mer som hör hemma i en klassisk skräckfilm, och "Annabelle" har det. Men vänta lite. Avfärda den inte som en dussinskräckis, för "Annabelle" är mer skrämmande än så.

Det är sent 1960-tal. Mia (utmärkt spelad av Annabelle Wallis – ja, hon heter så i verkligheten) och John (Ward Horton) väntar sitt första barn och håller som bäst på att dekorera barnkammaren. John säger något klumpigt och vill stilla sitt dåliga samvete genom att ge sin hustru en present han egentligen tänkt spara till barnets nedkomst.

Entré: den onda dockan Annabelle. Gullig present. Tack så himla mycket. Den är stor, säkert en meter lång. Och har blodröda clownläppar formade till ett glädjelöst leende. Det är inte precis Skrållan som ligger i det där gigantiska paketet, om man så säger.

Mia blir underligt nog överlycklig, nytillskottet får den finaste hyllplatsen i samlingen av otäcka dockor, och jodå, allt går från den stunden rätt bokstavligt åt helvete.

Själva manuset innehåller alls inga världsomvälvande överraskningar. Kvinnan som blir hysterisk och mannen som avfärdar hennes historier som hjärnspöken har vi sett förut. Och den som kan genren förstår tidigt vartåt det barkar här. Men fint skådespeleri av framför allt Wallis gör att man känner med den här nyblivna mamman. Inte minst vill man beskydda hennes bebis. Och överraskande eller ej - man blir livrädd.

Filmen är en så kallad prequel till "The conjuring" från förra året, regissören John R Leonetti jobbade med fotot i fjolårets framgångsrika skräckis. Somliga kritiker har avfärdat "Annabelle" som en mindre läskig och alltför förutsägbar uppföljare. Jag menar att det är en mer realistisk historia, så realistiskt som det nu kan bli när djävulen smyger omkring i källarförrådet.

Men ändå. Mer drama och mindre mumbo-jumbo gör den här filmen lättare att ta till sig. Och det tar "Annabelle" till en helt annan dimension av läskighet.

Dessutom: nyfödd bebis och ondskefull demon i samma rum. Det blir inte mycket läskigare än så.

Mer läsning

Annons