Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Återträffen

Annons

DRAMA. Den omstridda konstnären Anna Odells debutfilm visades på en branschtillställning i slutet av augusti. Jag såg filmen då och har sedan dess tänkt jättemycket på den. Varenda dag. Det säger rätt mycket om sprängkraften i ämnet och kvaliteten i hantverket.

Med en inledning som påminner om Thomas Vinterbergs "Festen" kommer den genom skoltiden mobbade Anna Odell till sin klassåterträff, 20 år efter grundskoleexamen. Nostalgimyset slås effektivt sönder när Anna Odell klingar i glaset och håller ett sanningssägande tal om hur hon uppfattade skoltiden. Dålig stämning är bara början på vad som sedan sker.

Jag vet åtminstone en regissör som argt brukar säga att det värsta recensionsöde en film kan få är att den beskrivs som "viktig", för vem sjutton vill gå och se en "viktig" film? Men jag tar ändå i nu och hävdar att detta är just en viktig film. Därför att den fungerar precis så som riktigt bra konst gör, den får oss att tänka och reflektera på djupet. Alla som någonsin gått i skolan kan relatera till Anna Odells material. Vi vet precis vad detta handlar om och genom hennes intelligenta hantering av problematiken med mobbning, hierarkier och gruppdynamik går det att få syn på sig själv som en del av ett större allmänmänskligt beteende som vi måste ta tag i.

Även om filmen är fiktiv rakt igenom sina två väldigt olika delar, är "Återträffen" ändå en del av den superintressanta våg av hybridfilmer som just nu vitaliserar filmlandskapet. I mötet mellan skrivet manus och dokumentär stil uppstår en intressant metanivå som ytterligare förstärks av att Anna Odell själv spelar rollfiguren Anna Odell.

Det är så begåvat och avancerat gjort men den riktiga styrkan är att det aldrig blir svårtillgängligt. "Återträffen" är en film för alla. Gör dig själv en tjänst och se den, det kommer att bli en hisnande obehaglig och i slutändan fantastiskt belönande upplevelse.

Mer läsning

Annons