Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Avalon

Annons

DRAMA. Den gamla klyschan om att skönhetens finns i betraktarens öga har aldrig känts mer relevant än i fallet ”Avalon”. Axel Peterséns debutfilm har sablats ner av SF Bios programdirektör Sture Johansson (med svindlande makt över det svenska bioutbudet), hyllats av inflytelserika amerikanska filmtidningen Variety och prisats på Torontos filmfestival.

Johannes Brost spelar Janne, en bedagad festfixare som söker en nystart under tennisveckan i Båstad, tillsammans med kompanjonen Klas (Peter Carlberg) och systern Jackie (Léonore Ekstrand). De ska öppna en ny nattklubb, men en fatal olyckshändelse förvandlar den glassiga Båstadstillvaro till en mardröm.

Peterséns konsthögskolebakgrund märks tydligt i filmen. Här har stämning och uttryck fått företräde framför manusarbete och dramaturgiskt finlir. Själva historien är tunn, och brist på information gör vissa scener obegripliga. I stället vilar ”Avalon” tungt på sina vackra, stämningsmättade bilder, på landskapet och. Brosts uttrycksfulla ansikte.

Och här finns både filmens stora styrka och dess stora svaghet - att den är vidöppen för olika tolkningar, att den blir till i mötet med publiken. Men det innebär att den också kan falla platt och bara kännas innehållslös och seg.

Jag känner hur filmen flera gånger förlorar greppet om mig för att sedan fånga in mig på nytt, särskilt när Janne försvinner in i sig själv på dansgolvet till tonerna av Roxy Musics ”Avalon”. Men när den lika mäktiga som märkliga slutscenens pampiga musik har tonat ut kan jag inte låta bli att känna mig lite tom, och undra: Är det filmen det är fel på, eller mig?

Mer läsning

Annons