Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bekväma ämnen är inget för Bengt

Annons

Författaren, dramatikern och krönikören Bengt Ohlssons långa debattartikel i Dagens Nyheter, med rubriken ”När ska det röda rinna av kulturens fana?”, har väckt en del uppståndelse. Den är flitigt kommenterad på DN:s webbsida och även på nätet i stort. Och mer lär det nog bli.

Upprinnelsen till

Bengt Ohlssons lika roande som lätt besynnerliga uppgörelse med kulturvänstern kan vid ett hastigt påseende spåras till debatten om vad som ska hända med Slussen i Stockholm. Bengt Ohlsson har ju tidigare skrivit raljerande om den i huvudsak vänsteranstrukna kulturelit som leder motståndet mot det ombyggnadsförslag av Slussen som förordats av Alliansstyret i Stockholm.

Den här gången

har Bengt Ohlsson gått till anfall på bred front mot en vänsterkonformism, som i många stycken är tämligen maktlös i Reinfeldts Sverige, men som ändå spelar en viss roll inom opinionsbildning och vid vissa kulturinstitutioner.

Den Bengt Ohlsson som jag lärt känna genom framförallt krönikorna i På stan har i nio av tio fall satt fingret på hyckleriet och förljugenheten i vardagen. Där är han en mästare som med några få meningar kan sammanfatta vad som döljer sig bakom de PK-stämplade Södermalmsparens svada – ett cyniskt kalkylerande där den egna välfärden går före allt annat. Det är människan avklädd alla förskönande attribut.

Alla som läst Bengt Ohlssons böcker vet också att han sökt sig till figurer som är mer eller mindre kontroversiella. Författaren trivs uppenbarligen i rollen som djävulens advokat. Romanen ”Den där lilla stunden av närhet” från 1994 var ett försök att leva sig in i en våldtäktsmans psyke. Den onde pastor Gregorius i Hjalmar Söderbergs ”Doktor glas” blir i Bengt Ohlssons ”Gregorius” förmänskligad om än inte direkt sympatisk. Lägg därtill en teaterföreställning om lasermannen på Göteborgs stadsteater .

Kanske kan

man säga så här: bekväma ämnen och positioner ligger inte för Bengt Ohlsson. Någonstans anar man en ambition att inte bara vara djävulens advokat utan också en ”djävla karl!”

Sett så kan väl Bengt Ohlssons debattartikel ses som en hyfsad inledning på Strindbergsåret 2012.

Mer läsning

Annons