Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Belleville baby

Annons

DOKUMENTÄR. Ett samtal från det förflutna. Bitterljuva minnen och gryniga gamla super-8-filmer i ett romantiskt skimmer. Mia Engbergs röst som berättar om Orpheus och Eurydike. Inledningen av "Belleville baby" är en salig blandning av introverta men känsloladdade trådar som sakta vävs ihop till en mycket personlig historia om minnen, kärlek, längtan men också politik och klass.

Som 19-åring åker Mia Engberg till Paris, för att "något ska hända". Då träffar hon Vincent och blir kär. Han kommer från ett splittrat hem i förorten och lever på att sälja knark. Deras vägar skiljs åt och tio år senare, när hon är en etablerad filmare med två små barn, hör han av sig och vill veta hur hon minns honom. Det visar sig att deras bilder av förhållandet skiljer sig åt.

Precis som i "Stories we tell", av kanadensiska skådespelerskan Sarah Polley som kom tidigare i år, utforskar den här dokumentären inte bara minnets kraft utan också gränserna för dokumentärfilmsformen i sig.

Telefonsamtalen mellan Mia och Vincent är iscensatta och vad som egentligen är "sant" i den här berättelsen vet man inte. Och precis som i "Stories we tell" är väl det en del av poängen. Intressant nog problematiserar Mia Engberg också sin egen roll i processen. Hennes motiv blir förkastade av den fortfarande kriminella Vincent, som inte alls vill vara med i filmen och kallar henne för kolonisatör.

Samtidigt behöver man inte ha levt som knarklangare i parisiska Belleville för att identifiera sig med berättelsen. Det går förvånansvärt lätt. I alla fall för alla som har upplevt kärlek dömd på förhand. Precis som Orpheus misslyckas med att rädda sin Eurydike, och lär sig den hårda vägen att man inte får en andra chans, sitter förmodligen stora delar av publiken till "Belleville baby"och rannsakar sina egna minnen av förhållanden som kommit och gått under den här starkt emotionella filmupplevelsen.

Mer läsning

Annons