Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Big eyes

Annons

DRAMA. 1950-talet var en härlig tid. Om man var man. Om man hade oturen att vara född till kvinna hade man det knepigare. Margaret (Amy Adams) flyr från hemmafrufängelset i sin kvävande förort med sin dotter för att satsa på ett liv som konstnär i San Francisco.

Men att vara en frånskild kvinna var också en fälla och när hon riskerar att förlora vårdnaden om sin dotter blir det ett enkelt beslut att gifta om sig med den charmige och till synes konstnärliga Walter Keane (Christoph Waltz).

De målar sida vid sida utan kritikerframgång men eftersom han är ett pr-geni lyckas de få fart på försäljningen. Fast det är bara hennes märkliga och lätt obehagliga storögda barnmålningar som säljer. Vips är det han som tar äran för dem, eftersom "ingen vill köpa kvinnokonst", och lagom till 1960-talet är de rika och berömda. I alla fall han.

Som upplagt för en gottig könskamp indränkt i visuell kitsch alltså, baserad på en sann historia. Men Tim Burton lyckas inte genomföra detta fullt ut och ett problem är att Christoph Waltz spelar i en helt egen tonart. Hans bilförsäljarframtoning är visserligen lite småkul men stjäl, ironiskt nog, det mesta av syret. Så där som män ofta gör, även på 2010-talet.

Det egentliga dramat, Margarets inre kamp för att frigöra sig från samhällets och sina egna begränsande hinder, hamnar i skymundan. Bortsett från några härligt Burtonska scener när Margaret håller på att gå sönder av frustration och plötsligt ser de stora ögonen på alla i sin omgivning får vi inte veta så mycket om henne. Det känns bortkastat med tanke på att det enda originella i berättelsen är hennes oroväckande bilder.

Tim Burton vill gärna att en avslutande rättegång ska stå för denna rättvisestorys dramatiska höjdpunkt. Men eftersom utgången av den bara kan utfalla på ett enda givet sätt borde han ha lagt mer krut på det som kunde ha blivit filmens verkliga styrka: Amy Adams finlir och skildringen av hur Margaret tar sig i kragen. Det finns några sådana "äntligen"-ögonblick i filmen och det gör att den trots invändningarna blir sevärd.

Mer läsning

Annons