Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Blå är den varmaste färgen - kapitel 1 2

Annons

DRAMA. Kan en man göra film om kvinnor? Bör heterosexuella göra film om homosexuella? På denna olyckliga plats har debatten hamnat i svallvågorna efter skriverierna om årets Guldpalmsvinnare och dess explicita sexscener.

Svaret på frågan är naturligtvis att manliga regissörer så klart kan och bör göra film om kvinnor, oavsett sexuell läggning. Se bara på Ingmar Bergman eller Lukas Moodysson.

Att den 52-årige Abdellatif Kechiche ("Couscous", "Svart venus") gör en tre timmar lång film om en mycket ung vacker kvinnas liv och sexliv är alltså i grunden helt i sin ordning.

Hon råkar falla för en annan ung vacker kvinna och deras starka passion ligger till grund för historien. I naturalistisk anda gråter Adèle så snoret rinner, hon äter pasta så att köttfärssåsen skvätter. Hon rapar, är osminkad, har ostyrigt hår och blir förlöst sexuellt av sin nya tjej.

Tack vare sin imponerande längd strax under tre timmar blir det en komplex och mycket rik historia om kärlek, vilsenhet, smärta och lycka och ett förhållandes inre spänningar. Kechiches långa tagningar sprakar av liv och de osminkade ansiktena är enormt uttrycksfulla, speciellt Adèle Exarchopoulos i titelrollen är fenomenal.

Men det går inte att bortse ifrån att sexscenerna är problematiska.

I stället för att kännas som en naturlig och viktig del av historien får de ens inre voyeur att vilja plocka fram skämskudden. Det hade inte behövt vara så. I exempelvis Chantal Akermans "Je, tu, il, elle" från 1976 finns också en riktigt lång sexscen mellan två kvinnor men den saknar precis allt av det exploaterande uttryck som impregnerar sexscenerna i den här filmen.

Det gäller egentligen alla scener där Adèle syns naken. Både när hon står i duschen och när hon onanerar förbyts kameran från att stillsamt och känsligt och vackert registrera till att plötsligt exploatera. Det blir porrigt i stället för sexigt, ett irriterande avbrott från resten av den här underbart välspelade och fängslande filmen.

Den relevanta frågan här är alltså inte huruvida Abdellatif Kechiche borde göra den här filmen, utan vad det är han egentligen vill med sina kvinnoporträtt. Och det känns i slutändan extremt otydligt.

Mer läsning

Annons