Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alice Munro

Annons

NOVELLER. Vi var många som jublade när Alice Munro fick Nobelpriset förra året. Sedan dess är det ännu fler som upptäckt hennes fascinerande novellkonst, med berättelser som går rakt in i hjärtat.

Nu kommer ”På fri fot” från 2004 på svenska, med åtta berättelser av omisskännligt munrosk karaktär.

I bokens noveller skildrar hon kvinnor, som försöker passa in, men känner sig obekväma på olika sätt.

De söker sig fram och tar beslut som får stora konsekvenser, trots att de på ytan verkar enkla och banala.

Alice Munro är en mästare på att ringa in de där avgörande ögonblicken, som inte alls är storslagna, utan består av små bitar grå vardag. En skadad fot. Ett möte på ett tåg. Ett missförstånd vid en öppen dörr. Sedan är riktningen avgjord utan någon väg tillbaka.

I novellerna ”Slump”, ”Snart” och ”Tystnad”, följer hon Juliet, som lämnar föräldrahemmet och flyttar långt bort. Under en tågresa sker en olyckshändelse, som leder till att hon får kontakt med en medresenär, en man som försöker trösta henne.

De skiljs åt, men en dag bestämmer hon sig för att söka upp honom igen. Hon blir kvar, flyttar ihop med mannen och bildar familj, men livet ändrar riktning igen och Juliet förs vidare utan att riktigt förstå vad som hänt. Det är så det är i Munros berättelser – och i livet. Vi har inte alla pusselbitar, får inte svar på alla frågor och ser inte konsekvenserna av det vi gör.

Novellernas kvinnor har drömmar och förhoppningar, men begränsade valmöjligheter i sina liv. De navigerar så gott de kan med de förutsättningar de har, samtidigt som de bär på en längtan efter något mer.

Alice Munro rör sig mellan olika tidsplan och går tätt intill de kvinnor hon skildrar. Med en vänlig och förstående blick skildrar hon det som sker utan att döma eller värdera.

Hon registrerar deras rörelser och livsval utan att förvånas eller förfasas. Personerna är långt ifrån perfekta, men fullt begripliga i sina, till synes, märkliga vägval.

Alice Munro är helt enkelt en ovanligt god människokännare och en stilist som lyckas ladda berättelserna med en lågmäld intensitet, som lyser upp de människoöden hon skildrar.

Tonen är både saklig och lite sorgsen, som i beskrivningen av det hopp Juliet trots allt bär på:

”Hon hoppas på samma sätt som människor som vet bättre hoppas på oförtjänta gåvor, spontana förlåtelser, sådana saker.”

Det är nog så vi människor gör. Det vet Alice Munro.

Mer läsning

Annons