Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anders Roslund Börge Hellström

Annons

Den är närmare 700 sidor tjock. Den behandlar en gängkriminalitet som vi mest läser om i tidningarna eller ser i amerikanska kriminalserier. Den är den sjätte boken i serien om den märklige kriminalkommissarien som lyssnar på Siw Malmkvist och som ständigt går i oåtkomlig sorg.

Det är med andra ord dags för paret Anders Roslunds och Börge Hellströms nya roman.

När Roslund och Hellström för åtta år sedan debuterade med ”Odjuret” och året därpå med ”Box 21”, kändes det som om 2000-talets Sjöwall Wahlöö hade sett sitt ljus. Kriminalromaner som ville mer än bara berätta en mordgåta. Romaner som satte in intriger i aktuella och samhällsengagerande sammanhang.

Liksom Sjöwalls och Wahlöös Martin Beck har Roslund och Hellström sin alldeles egen deckarkaraktär som både liknar och inte liknar tidigare manliga figurer i kriminalromanens historia. Ewert Grens drivs av en dubbelhet. Från inlevelsefull till oengagerad. Från loj till nästan despotisk. Eller från djupt självupptagen sorg till stor empati med sina kollegor eller brottsoffer.

I ”Två soldater” låter författarna oss vänta länge på Ewert Grens entré. Först på sidan 258 möter vi honom på hans arbetsrum, men sedan tar han över och driver på storyn som en rasande furie.

Innan dess har berättelsen vilat i en värld där känslor bara visas män emellan och genom obrottslig lojalitet. I förorten Råby och på kriminalvårdsanstalten Aspsås lever unga män i tung kriminalitet och med noggranna planer på att skapa sig ett fruktat namn i brist på annan respekt under sina relativt korta liv. Huvudpersonerna är ganska många, men de ledande är Gabriel och Leon. Två unga män som tidigt lärde känna varandra i ett oåterkalleligt utanförskap. Parallellt med deras berättelser löper också unga Wandas liksom socialarbetaren Anas.

De olika personernas historia och öden flätas samman och möts alla hos Ewert Grens.

”Två soldater” är en angelägen bok om ett allt mer accelererande problem och den håller i sin dramaturgi liksom stilistik. Men karaktärerna är förvillande lika. Deras sätt att tänka, forcerat och med nästintill samma språkupplägg, gör den tjocka boken något för enahanda för att bli en bladvändare. Som läsare är jag i samma skalle hela tiden, men på olika fysiska platser. Stämningen boken igenom är ett stillsamt jämnmod i moll.

Mer differentierade gestaltning och ”Två soldater” hade blivit årets kriminalroman. Nu är den faktiskt emellanåt riktigt småtråkig.

Mer läsning

Annons