Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Arash Hejazi

Annons

47 sekunder är tiden på ett videoklipp som lades på You-tube och Facebook den 20 juni 2009.

Den visar hur en ung demonstrant blöder ihjäl på gatan i Teheran efter att ha blivit skjuten av regeringens soldater. Klippet spreds över hela världen på nolltid och flickan som hette Neda blev en ikon, en symbol för motståndet i Iran.

I klippet syns ansiktet av en ung man som försöker hjälpa flickan. Han heter Arash Hejazi och är en ung läkare. Hans bok är tillägnad Neda.

Vid ett besök i London uttalade han sig i internationell media om händelserna på gatan. Sedan dess har han inte kunnat återvända till Iran. I hans frånvaro stängdes hans bokförlag, boklagret beslagtogs och hans far arresterades.

I den påtvungna exilen började Arash skriva. ”Det var en läkningsprocess”, förklarade han nyligen på besök i Stockholm.

Arash var åtta år när revolutionen i Iran ägde rum 1979. Ayatolla Khomeini kom tillbaka i triumf och hälsades som befriare. Den lilla pojken älskade honom. Det var många grupper som stred om makten och folk trodde att islamisterna skulle styra kanske ett par månader. Men den nya regimen inrättade en hårdare diktatur än shahens hade varit. Det var 34 år sedan.

Man kan säga att boken är en självbiografi i vilken det iranska samhällets utveckling filtreras genom Hejazis personliga upplevelser.

Underliga saker händer, kvinnorna börjar bära slöjor, hans älskade lilla kompis dödas på gatan, han förstår inte och man får inte fråga. Men han tror fortfarande på den gode Khomeini.

Vid sitt besök i Stockholm nyligen så pratade Arash om ”vi” när han berättade om Iran. ”Vilka är vi?” frågade någon. ”Det är hela min generation”, svarade han, ”vi delar upplevelser av revolution, religiöst förtryck, 10 år långa kriget mot Irak, angiveri, ofrihet, att nära och kära försvinner. Vi är den brända generationen.”

På högstadiet börjar lärarna förbereda pojkarna för martyrskapets härlighet – man kan bli inkallad när man är 15 år. Men Arash har börjat tvivla och när han träffar Ayatollan igen så ser han bara en gammal tråkig gubbe.

Boken är ingalunda någon politisk kampskrift eller klagan över lidanden. Den är bara enkelt beskrivande – människorna lever sina liv och hittar sina små glädjeämnen även om det mesta – dans, bio, musik, att promenera med flickor – är förbjudet. Man hyr videofilmer och gör små utflykter och har små fester hemma.

Arash blev framgångsrik som bokförläggare. Ingen enkel syssla i ett land där allting censureras – en bok som redan är godkänd blir plötsligt förbjuden och måste dras tillbaka. Till exempel censurerades Nobelpristagarna Gunther Grass och J M Clezio. Men han fick publicera Paulo Coelho som till och med kom till Iran och blev omåttligt populär. Arash var också redaktör för ett par litterära tidskrifter och föreslagen för ett antal priser. Med andra ord, väletablerad och framgångsrik i hemlandet. Tills han bestämde sig för att stå upp och tala ut. Då blev han en medellös flykting i England.

Men efter två år där har han nu utkommit med en mycket läsvärd bok. Och arbetar som redaktör för tidskriften Nature i Oxford. Men han längtar hem till Iran där all opposition har tystats inför det stundande parlamentsvalet.

Mer läsning

Annons