Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Åshild Kanstad Johnsen

Annons

Få konstnärer och barnboksförfattare lyckas nå både barn och vuxna på samma gång. Ännu färre lyckas med konststycket att faktiskt berätta något väsentligt om livets tillkortakommanden och rikedomar för både barnet och den vuxna.

Jag vågar dock påstå att Åshild Kanstad Johnsen lyckas med båda uppdragen i sin bok om Kubbes museum.

Om tisdagarna har Kubbe upptäckardag. Han tycker att det finns så mycket fint och vackert runtomkring och han plockar och plockar och plockar. Och plockar. Kubbe sorterar in alla saker i bestämda lådor. Till slut har han flera tusen lådor. Det är proppfullt.

Han vet inte vad han ska göra och ringer till sin kloka farmor och frågar om råd. Hon tycker att han ska öppna ett museum. Det tycker Kubbe är en bra idé och gör i ordning ett museum. Han sätter upp lappar för att locka besökare och det kommer jättemycket folk som vill titta på Kubbes samlingar.

Kubbe gör allt för att roa sin publik. Men efter några dagar börjar Kubbe tröttna. Han saknar sin upptäckardag och tycker inte det är så trevligt att behöva stå i kö till sin egen toalett. Han stänger sitt museum. Men vad ska han göra istället?

”Kubbes museum” är en bok som handlar om att se möjligheter istället för omöjligheter. Det är en bok som både bejakar de ensamma vandringarna i naturen och den intensiva glädjen över att få leva i en stad nära sina käraste vänner.

För barnet är det framförallt en visuell resa där Kubbe samlar löv och kottar och klättrar högt upp på en stege. Trots den stundtals hisnande detaljrikedomen blir bilduppslagen aldrig kladdiga. Färgerna domineras av nedtonade, jordnära och varma nyanser av grönt och brunt.

Perspektiven växlar mellan storslagna vyer över skogar och snävare utsnitt ur Kubbes samlingar. Men Åshild Kanstad Johnsen vet också att utelämnandet är en central del i den visuella upplevelsen och hon tillåter att telefonsladdar och köer vandrar utanför boksidan för att sedan återkomma i en annan del av uppslaget.

Avslutningsvis så läser jag slutligen in en visuell utopi i Åshild Kanstad Johnsens bildspråk. Varelserna ler och stämningen är oförstulet harmonisk. I Kubbes värld är det aldrig långt till öppna famnar och källsorteringsstationer.

Mer läsning

Annons