Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Birgitta Almgren

Annons

Birgitta Almgrens bok ”Inte bara spioner – Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget” bygger på ett omfattande forskningsarbete. Hon har genomfört en tidskrävande sökning i de enorma Stasi-arkiven, som omfattar inte mindre än 111 hyllkilometer dokument.

Författaren är professor vid Södertörns högskola och har stor erfarenhet av vetenskapligt arbete med inriktning mot Tyskland. Efter en dom i Regeringsrätten har hon fått tillstånd att med vissa förbehåll ta del av Säpos hemligstämplade handlingar rörande svenskar som samarbetade med östtyska Stasi. Säpo har- med diverse strykningar- lämnat ut dossier om 57 personer, bosatta i Sverige och misstänkta för att på något sätt ha gått den östtyska säkerhetstjänstens ärende. Säpo-informationen har sedan ställts i relation till upplysningar i de östtyska akterna i Stasiarkivet.

Genom den uppsjö av agentfilmer och spionromaner, med superhjältar som James Bond och Carl Hamilton i huvudrollen, har det uppstått en skräckblandad mystik kring olika länders underrättelsetjänster. Man behöver bara höra förkortningar som MI6, CIA, KGB, Stasi och Säpo för att associera till en fördold organisation som ser och hör allt, och i vars gömmor medborgarnas alla hemligheter finns lagrade. Det är denna dramatik som Birgitta Almgren inte helt har kunnat koppla bort i sin bok. Hon försöker ge sken av att resultatet är mer uppskakande än vad verkligheten ger vid handen.

Det är givetvis illa nog att en utländsk säkerhetstjänst fram till 1990 hade ett stort antal ”agenter” eller IM (Inofficiella Medarbetare) utplacerade i Sverige, men man ska ha klart för sig att det till största delen handlade om en systematisk sammanställning av ”öppen” information.

Stasi kom med tiden att bli en kräftsvulst som täckte hela den östtyska samhällskroppen. Man samlade på allt och var intresserad av allt. Ingen information var för banal eller slätstruken för att inte registreras. Någon har beskrivit verksamheten som att den ena halvan av befolkningen spio-nerade på den andra, som i sin tur övervakade spionerna. Men för den enskilde DDR-medborgaren innebar detta självklart en absurd och repressiv kontroll som kunde få ödesdigra konsekvenser.

Det är omöjligt att avgöra vilken skada alla dessa rapporter som levererades från Sverige egentligen gjorde. Det är också svårt att i boken hitta exempel på IM som skulle kunnat ha haft tillgång till sekretessbelagd information av någon högre dignitet.

Om agenten ”Klas Schulz” får vi till exempel veta att han lämnat information om ”utveckling av stridsflygplan och ubåtar, om inköp från USA av pansarrobotar ...” Däremot finns det inga som helst uppgifter om att ”Klas Schultz” skulle ha haft några kontakter bland högre militärer eller med försvarets forskare. En kvalificerad gissning är att det handlar om information som är hämtad från facktidskrifter och nyhetsmedia.

Och visst, uppgifterna kunde säkert vara av ett visst värde för DDR, men någon större olägenhet för Sverige var det uppenbarligen inte. Det är en diskussion om denna ”informationsrelevans” som saknas i Birgitta Almgrens arbete.

Men trots detta är ”Inte bara spioner” en välskriven och fängslande bok som ger läsaren en bra bild av den atmosfär av misstänksamhet som präglade umgänget mellan olika länder under det kalla krigets dagar.

Mer läsning

Annons