Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Björn Ranelid

Annons

Man blir besviken. ”Tyst i klassen!” må vara Ranelids trettionde bok men den kunde lika gärna ha varit hans första ty allting är sig likt. Språket, tjae, det är lika högtravande och svulstigt som alltid och det skånska landskapet tjänstgör återigen som kuliss för det ranelidska dramat om människans godhet och ondska där huvudrollen spelas av ingen mindre än den allsmäktiga Kärleken själv.

Den här gången har Ranelid tagit en medioker snyfthistoria om en luspank sjubarnsfamilj i 40-talets Malmö och vänt den till en veritabel hyllning av den ”lilla” människans storhet.

Under bokens första hälft får vi följa den förtryckta och nedtrampade städerskan Karin Lilja och hennes dagliga strapatser som mor och maka till ett manschauvinistiskt och försupet svin (så försupet och jävligt att han faktiskt drivit ett av barnen att skära av sig tungan vid elva års ålder!). Denna del följs senare upp av adoptivdottern Kristinas (som kom till familjen genom ”jungfrufödsel”) storslagna klassresa från ett utmärglat barfotabarn till en förskonande fängelsepräst som med Gud vid sin sida bestämmer sig för att ta upp kampen mot den fördolda sexhandeln i Sverige.

Nej, inga ämnen är tydligen för stora för att tacklas av Ranelid; han är den svenska litteraturens självutnämnde superhjälte som med vapenbröderna, metafor och aforism, beredvilligt skänker sin röst till de svaga och utsatta i samhället. Och man tycker ju, med tanke på hur starkt Ranelid propagerar för att föra dessa människors talan och den grandiosa inställning han har till sin egen förmåga att nedteckna deras livsöden, att läsaren skulle ha en fantastisk läsupplevelse framför sig. Men icke. För visst är det fint med folk som uthärdar och överkommer de tuffa hindren i livet, naturligtvis är det det.

Men nästa gång Ranelid tar sig för att idealisera en kvinna eller snarare – kvinnan, hoppas jag att han förlänar oss ett mer utarbetat och genomtänkt dygdemönster än Kristina och Karin Lija, för få saker är i ärlighetens namn så vidriga och så nattståndna att läsa om som glorifieringen av den självutplånande moderns martyrium.

Mer läsning

Annons