Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Christer Eriksson

Annons

Inte en till.Det är min första tanke.

Inte en bok till om en trasig uppväxt, svikande föräldrar och svarta minnen.

Jag har läst en hel del välskrivna, några helt lysande men också en del som jag kunnat klara mig utan.

Men det kändes på något sätt som det räckte.

Men så kommer Lägg en slant under tungan av Christer Eriksson och jag får ge mig.

Den här liknar inte någon annan av dem jag läst.

Det börjar vid dödsbädden. Fadern har inte långt kvar. Det är bara en fråga om några timmar innan det svaga hjärtat stannar för gott.

Sonen Minnet som han heter i boken ( ett namn man kan fundera och spekulera mycket kring) vill inte lämna sjukrummet, vill inte missa faderns sista suck. Han vill införliva denna nya erfarenhet med sig själv.

Inte lämnar jag dig i denna högtidsstund, säger han.

Fadern den goda fienden. Med en återhållen vrede berättar Minnet i Christer Erikssons ibland nästan lyriska språkdräkt om kärleken, hatet, lögnerna och kraven.

Egentligen börjar det med några korta rader före besöket hos den döende fadern. Minnet är på resa med Roy, på väg bort med det som en gång var fadern. På väg tillsammans med vännen, älskaren, stödet till något som kanske kan beskrivas som ett slags framtid.

Rader läggs till rader av levnadskloka ord som aldrig tillåts få minsta möjlighet att förvandlas till floskler. Det är hemmet, det är modern, det är fadern, den grymme och dominante som förmodligen är sin egen störste fiende. En politiskt engagerad konstnär och sanningsförvaltare med stora krav.

Vem är han nu, Minnet, när han inte längre behöver dela sig med sin far. När den sista sucken gjort Minnet, eller Odågan eller en del annat som fadern kallat honom, till en egen individ som inte länge skyms av faderns bild.

Där är dödsbädden, där är barndomen, där är ungdomen. Där är den döda modern som han aldrig kom riktigt nära. En dominant far stod i vägen. Där är moderns älskare Målaren. Där är Elektrikern som känns som den vuxenförebild Minnet saknat. Där är brodern som valde att dra.

Tiden bleker en del, framkallar annat med Christer Erikssons ord. Färden med Roy omger tankar och tillbakablickar långt från en linjär berättelse från vaggan till föräldragraven.

Det här är en bok som kräver sin läsare. En bok om kärlek, hat och saknad, en bok om generationernas påverkan, om upprepningar, om missförstånd och klarheter.

Så försvinner fader till andra sidan. Utan ett ord. Men Minnet har i alla fall fattat hans hand till slut.

Mer läsning

Annons