Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Daniel Webb Anders Johansson

Annons

Daniel Webb är ytterligare en av dessa kriminella män som tar bladet från munnen i kölvattnet efter kungaboken ”Den ofrivillige monarken”, de börjar ju bli några stycken nu. Enligt polisen var Webb under flera år livvakt åt gangstern Milan Sevo, han som även kallas för ”den svenske gudfadern”. Det var till Webb och Sevo kungens vänner vände sig när de ville köpa loss skandalbilder på kungen som en annan gangster, Mille Markovic, påstod sig ha.

Jag är kluven till Webbs bok. Å ena sidan är den rätt underhållande. Medförfattaren Johansson är journalist på Aftonbladet och har kvällstidningsdriv i språket. Det är ingen utförlig biografi utan nedslag i Webbs liv. Tack och lov är det inget frosseri i olycklig barndom, Webb undviker även utförliga våldsskildringar. Han fokuserar på jakten efter pengar att köpa statussymboler och leva loppan för. ”Få guldsot” kallar Webb själv statusjakten för. Han beskriver vilda och påkostade fester med kändisar och näringslivstoppar och droppar frikostigt namn på dem som var med. Stundtals känns det som att läsa en deluxe-version av ”Hänt extra”.

Jag förfasas över dekadensen och både skäms över och skräms av det dåliga omdömet många kända affärsmän tycks ha. Jag trodde det var komprometterande för företagsledare att ha gangsterkompisar och utnyttja deras tjänster, men jag trodde tydligen fel. ”Är du bara tillräckligt rik spelar det ingen roll varifrån pengarna kommer”, enligt Webb. Som bland annat hjälpt Janne Carlzon att få tillbaks stöldgods efter ett inbrott i Carlzons hem, mot en frikostig ersättning givetvis. Tjänster och gentjänster kallar Webb det för.

Å andra sidan känns boken som ett lättköpt sätt att tjäna en hacka på kungaskandalen. För Webbs och Sevos inblandning i efterspelet är välkänt sedan tidigare. De har redan talat ut i media. Och Webb förnekar flera gånger i boken att han har varit Sevos livvakt, ändå är bokens titel just ”Livvakten”. Bilden han målar av sig själv känns alldeles för tillrättalagd för att vara trovärdig, en ”snäll” gangster som började med pengabedrägerier in-nan han indirekt ”tvingades” sadla om till torped och som aldrig har handlat med knark. Den bilden köper inte jag. Som fartfyllt kändisskvaller fungerar boken, men när det gäller kungaskandalen eller Stockholms kriminella undre värld tillför den just inget nytt.

Mer läsning

Annons