Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

David Grossman

Annons

Vilken lycka att få läsa en roman som har allt! Som borrar sig in i en, som gör outplånliga intryck, som fängslar från första till sista sidan. David Grossmans ”På flykt från ett sorgebud” är just ett sådant verk, ingen kan förbli oberörd av det.

Tre ungdomar, Ora, Ilan och Avram, ligger isolerade på ett sjukhus i Israel under sexdagarskriget 1967. Vänskap uppstår, och från och med nu flätas deras liv oupplösligt samman.

Ora är Kvinnan – vacker, varm, stark, älskad av både Ilan och Avram. Deras kärlek är besvarad, men det är Ilan hon gifter sig med. Han som svor att hans uppgift i livet skulle bli att skydda hennes munvinklar så att de alltid skulle dras uppåt!

Två söner föder hon, Adam och Ofer, och författaren beskriver ett nästan normalt familjeliv, där båda föräldrarna arbetar, Ora som sjukgymnast och Ilan som advokat. Men ingenting är riktigt normalt i Israel, där konflikter och krig är ständiga följeslagare.

Efter skolgången måste sönerna genomgå tre års militärutbildning, och deras mor lider av att se dem förhärdas och förråas. När Ofer kommer hem på permission vill hon krama honom. ”Hennes fingrar ryggade för stålet i vapnet han bar över ryggen och letade efter ett demilitariserat område på denna rygg, en plats som inte tillhörde armén, en plats för hennes hand.”

Den dag Ofer avslutar sin militärtjänst kan hon andas ut lite. Nu skall hon och sonen ge sig ut på en månads fotvandring i Galiléen, ett äventyr de gemensamt planerat. Samma dag meddelar Ofer att han anmält sig som volontär till en militär ”operation”, det blir inget av med deras resa. Outsägligt besviken – och skräckslagen – beslutar sig Ora för att ge sig av, kanske vandra ensam. Om hon inte finns kvar i hemmet kan ju inget sorgebud nå henne. Så länge hon tänker på honom, pratar om honom, kan han inte dö, intalar hon sig. En förhandling med ödet?

Sedan ett år tillbaka lever hon ensam, maken Ilan har övergett henne, för andra gången. Hon känner sig nu dubbelt sviken, och i sin förtvivlan bönfaller hon gamle vännen Avram att göra henne sällskap på färden. Den en gång så rolige och kreativa Avram, han som brukade spela en så stor roll i makarnas liv, är emellertid nu blott en skugga av sitt forna jag. Ohyggliga krigsupplevelser har ohjälpligt skadat honom både fysiskt och psykiskt, han orkar ingenting, hans livsvilja är bruten.

Men undret sker. Ora lyckas locka den ovillige Avram med på vandringen, hon får honom att öppna sig, de utbyter förtroenden. Till en början tvekande, så småningom allt öppenhjärtigare. Under det envisa trampandet längs leden avslöjas gamla hemligheter, mannen och kvinnan vågar göra sig hudlösa, oskyddade.

Det bländande solljuset, hettan, dofterna och växtligheten finns hela tiden i bakgrunden, som ett ackompanjemang. Samtalet fortsätter, obevekligt dras man längre och längre in i vännernas liv och lidanden. Ora vill ”förlösa” Avram , locka honom ut ur det skal av hopplöshet han så länge levt i. Genom att tala om sonen Ofer, berätta om hela hans liv från födelsen och framåt, gör hon Avram delaktig av honom.

Hon vill att han skall lära känna pojken, och det finns starka skäl till hennes önskan. Avram är nämligen far till Ofer, ett faktum han vägrat acceptera i alla år. Han har aldrig velat träffa sonen, men nu är det dags, tycker Ora. Hon har ägnat all sin kraft och fantasi åt att skapa en lycklig familj, ändå har hennes tre män vänt sig ifrån henne, kanske kvävda av hennes omsorger och ängslan. Nu är det hon som behöver hjälp.

Författaren har lämnat slutet öppet, och det känns helt rätt. Han vill undvika varje spår av banalitet, läsaren får skapa själv.

I verkligheten händer just det som huvudpersonen Ora fruktar, men det är inte hon som drabbas utan författaren själv. Halvvägs in i romanen, som för övrigt tagit honom tre år att skriva, får David Grossman beskedet att hans egen son stupat i det andra Libanonkriget! Ändå förmår han avsluta arbetet.

Det är en oförglömlig roman Grossman skapat, en av de mest fullödiga jag läst på många år. Fylld av kärlek, dramatik, humor och psykologi, uppfyller den alla kriterier på stor och äkta litteratur.

Mer läsning

Annons