Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

David Jonstad

Annons

Den hungriga apan sticker in handen i glasburken med matbiten och grabbar tag. När jägaren kommer, dödsfaran, borde den släppa taget, dra ut handen och fly. Men apan knyter bara näven hårdare, den kan inte tänka om. Så jägaren kan lugnt avsluta sitt jobb.

David Jonstad tar apfällan som en liknelse för mänsklighetens besatthet av olja, den högpotenta energi som revolutionerat våra livsbetingelser under industrialismen. Vi kan helt enkelt inte släppa taget, trots att vi borde ha mer vett i skallen än en apa och inse de fatala konsekvenserna.

”Kollaps – livet vid civilisationens slut” är den ödesmättade titeln på David Jonstad bok. Det är knappast man vågar börja läsa. Bläddrar man fram till slutordet konstaterar författaren själv att det ”har varit en prövning att skriva den här boken, att stiga ner i det mörka vatten …”.

Det är just känslan av att inte orka eller vilja ta till sig alla larmrapporter om tillståndet för vårt enda jordklot som förlamar och hindrar oss från att handla, med en tro på framtiden. Även om vi närmar oss slutet på världen – som vi känner den.

Det är just den sista meningen, ett lån från andra framtidssiare, som innefattar den klarsyn som apan i fällan inte har och faktiskt inger hopp, om vi bara är beredda att ändra vår uppfattning och agera därefter

Så här år 2012 lever vi i den fossileldade industrialismens slutfas, vare sig vi vill det eller inte. Det är just vår civilisation, en i raden av många. Historien kan visa upp många tidigare – som fötts, blomstrat, vittrat sönder och slutligen gått under.

Ett praktexempel är det romerska riket. Inte kunde väl kejsar Vespasianus, han som lät bygga Colosseum, ens i sin vildaste fantasi föreställa sig att hans välde några århundraden senare skulle vara slaget i spillror, invaderat av usla barbarer?

Men så blev det. Roms undergång slog inte ner som en bomb. Alla tecken fanns på förfall men eliten spjärnade emot den obevekliga verkligheten in i det sista. Folket, de som bar upp makten med sitt slit i jordbruket, beskattades allt hårdare. Till slut kom kollapsen.

I dag beskattar vi jordens resurser. Mönstret med uppgång, höjdpunkt och fall finns i alla av mänsklighetens civilisationer. Det vi har så rasande svårt att inse är, att även vi tillhör ett sådant sammanhang, en civilisation som är på väg att falla samman.

Vårt mentala fängelse är tron på den eviga tillväxten, den ökade rikedom som eldats fram av fossila bränslen. En civilisation på anabola steroider, som David Jonstad skriver. Vi fortsätter, fast vi vet att en svensk levnadsstandard för hela världens folk kräver tre jordklot.

Vår tid skiljer sig givetvis på många sätt från tidigare kulturer. Förutom den massiva energiåtgången är det globala samhället komplext. Det finns inga avgränsade samband, utan allt hänger samman. Så effektivt när det fungerar och så sårbart om något går fel. Och något är redan fel.

En kollaps är inte nödvändigtvis samma sak som en katastrof och allas krig mot alla som i filmvärldens dödskalla skildringar. Det finns ett liv efter kollapsen. Det vi måste göra enligt Jonstad är att inse verkligheten och låta realisterna, inte de käcka optimisterna, få höras och bestämma.

David Jonstad tar de stora greppen. Han kliver ner i det iskalla vattnet och lyckas ta sig, och sina läsare, med till den andra stranden. Vi huttrar, men är i behåll. Det kan finnas ett gott liv att se fram emot även om världen inte är sig lik.

Mer läsning

Annons