Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Eija Hetekivi Olsson

Annons

Miira är född i Sverige men betraktas ändå som finsk invandrare och går i hemspråksklass. Hon växer upp i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön på 1980-talet. När boken börjar går Miira i lågstadiet och den slutar när hon går i nian.

Att gå i hemspråksklass är för henne lika med att betraktas som efterbliven. Varför får vi inte vi lära oss allt det som snobbarna får lära sig, frågar hon och syftar på dem med svenska som modersmål.

Hon känner skam över sitt finska ursprung, vill ha ett annat liv, inte städa sig krokig, inte sluta som invandrarmedelmåtta, vill bli proffs, statsminister eller hjärnkirurg. Men känner sig förlorad från start och slåss mot maktlöshet och fattigdom genom att snatta, tömma parkeringsautomater, bombhota, dricka sig sanslöst berusad på sin pappas hemkokta.

Sin kunskapstörst och intelligens döljer hon med en stenhård fuck-off-attityd.

Uppväxten är känslolös, inte en kram, knappt ett skratt. Högstadieläraren förstår Miiras kapacitet men uppmuntrar inte, utan kallar henne för Einstein.

Det är en uppkäftig bok som öppnar våra ögon för de bortglömda barnen. Det som hände på 80-talet händer i dag. Det är viktigt att de som kan berätta om sina erfarenheter gör det. Även om det inte förändrar världen så lyser strålkastarna för ett tag in i de mörka hörnen av vårt samhälle, ökar förståelsen för vad ord som utanförskap betyder när de unga tappar tron på framtiden.

”Ingenbarnsland” är en imponerande debutbok, en berättelse med tydligt inifrånperspektiv, om klass, utsatthet och överlevnadskraft.

Eija Hetekivi Olsson berättar sin historia med det språk som talades i förorten och kombinerar ord på ett nyskapande sätt. Här och där kryddar hon med finska. Jag gillar det, finskan ger ännu mer must åt berättelsen.

Det är en mörk uppväxtskildring men med en revanschlusta som gör att man vill läsa vidare.

En del av det som Eija Hetekivi Olsson skriver om känner jag igen mig i; jag är själv finsk invandrare, även om mina erfarenheter är från en generation före hennes.

Mest känner jag igen känslan av skam över det finska, mindrevärdighetskänslan.

Tänker att den känslan har att göra med språket: att inte kunna uttrycka sig skapar frustration och i förlängningen avstånd. Jag hamnade i något som på den tiden kallades hjälpklass, för att jag inte kunde svenska bra. Men någon hjälp fick jag inte, jag fick hjälpa mig själv. Precis som alla som heter Miira, Zlatan eller Muhammed måste göra.

Mer läsning

Annons