Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En mångbottnad bok fylld med glädje

Erik AnderssonIndialändernaBonniers

Annons

Roman. Erik Anderssons nya roman har en glad och ljus ton, den är rolig men också mångbottnad. Det ”var visserligen belamrat men en stark och fin ordning härskade under ytan”, säger en person i boken om Ingvar Franssons arbetsrum. Något liknande kan man kanske säga om Anderssons egen prosa.

Fransson är berättelsens centralfigur. Han dör redan på bokens andra rad. Ett tiotal personer får sedan i fortsättningen berätta om sina möten med honom. Fransson var, säger en av dem, ”fet på det där sättet som bara magra karlar kan bli”.

Då och då hör vi Franssons egen röst och deltar i några av hans äventyr. Men när vi lämnar honom, och när han lämnar det jordiska, är han mer gåtfull än någonsin. Och de som berättar om Fransson blir egentligen mer levande än Fransson själv.

I den första berättelsen är han i Ukraina för att laga ett rörsystem. I nästa kapitel besöker åtta kvinnor från Borås en ort vid Svarta havet. I den historien skymtar enbart Franssons namn i en ordväxling. Han hamnar då och då underst i historierna på det viset.

Kvinnorna ska studera kollektivtrafiken och biljettsystemet i denna avkrok. Här och på många andra ställen skojar Andersson friskt med byråkrater, kursfantomer och akademiska goddagspiltar. De åtta hamnar i rätt vidlyftiga resonemang om nationalismen, ett ämne som ofta dryftas i boken.

Resorna tar hela tiden Fransson längre och längre österut. Han gör nedslag på en rad gudsförgätna platser i de kaukasiska länderna och i Centralasien. Samtidigt kopplas berättelserna hela tiden samman med Västergötland. Där, i Slutarp, har Fransson familj och hem och driver ett större jordbruk mellan de asiatiska varven.

Han rör sig lika hemtamt i alla kulturer, vet mycket om folkmusik, dansar gärna på fester och njuter av exotisk mat.

Under en resa räddar en kvinna honom från att drunkna på en toalett. Den sista utfärden tar honom till Mongoliet. Mot slutet fabulerar Andersson bort sig en smula, tycker jag. Men man anar att Fransson, som då är i dålig form, letar efter det bibliska Eden. Det är väl egentligen en pikareskroman, en löst sammanhållen reseskildring om en både praktisk och vitter men orolig själ. Jag tror också att Indialänderna skulle kunna fungera utmärkt som högläsningsbok. Det finns så mycket glädje att dela i den. Texten drar väl här och där åt kåseriet men det handlar om så fin stilkonst att en sådan etikett nästan förlorar sin innebörd.

Mer läsning

Annons