Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En teoretisk diskussion om värdefull litteratur

Anders OlssonTankar om läsningThemis förlag.

Annons

LITTERATURTEORI. Till den som överväger att ge sig i kast med den nyutkomna boken Tankar om läsning vill jag rikta en varning.  Vänta med de kapitel där några av 1900-talets snårigaste litteraturteoretiker kommer till tals: tyskarna Heidegger och Gadamer samt fransmannen Derrida. Visserligen leds vi med säker hand av bokens författare, litteraturprofessorn, poeten och ledamoten av Svenska Akademien Anders Olsson, men stoffets svårtillgänglighet består.

Börja i stället med de kapitel som berör allas vår vardag. En central fråga lyder: Hur påverkar den nya digitala tekniken vår läsning av skönlitteratur? Olsson hör inte till gnällspikarna som ojar sig över ungdomens förfall, men han refererar vetenskapliga undersökningar som visar att studiet av t.ex. klassiska romaner är på brant nedåtgående, särskilt bland yngre läsare. För poesi ser det än värre ut.

En avgörande faktor som Olsson pekar på är den tid vi ägnar en text. Zappande på nätet kan ge blixtsnabb och god information, men den litteratur som främjar psykologisk inlevelse och social medvetenhet kräver eftertänksam läsning med pauser för reflexion. Det har visat sig att skilda delar av hjärnan aktiveras beroende på olika lästempo. Snabbläsning förflyktigas snabbt medan den långsamma tillägnelsen av värdefull litteratur konsoliderar vår referensbakgrund.

Värdefull? Vem bestämmer vilka böcker och författare som är värdefulla? Här kommer vi till begreppet kanon. Ordet är latin och betyder rättesnöre, till exempel en lista på texter som överensstämmer med de krav som gäller för den aktuella arten av litteratur. Vi har den bibliska kanon som säger vilka texter som är Guds ord. Exempel på en nationell skönlitterär kanon är den serie om 26 volymer i blått band framtill prydda med tre gyllene kronor som gavs ut runt 1910 med den gemensamma titeln ”Sveriges National-Litteratur 1500–1900.”

På 1970-talet, då vågorna från studentrevolten i Paris nådde våra svenska universitet, var det många som ville brännmärka fenomenet kanon som en form av överhetsförtryck. Var och en skulle välja fritt, löd budskapet. Olsson, som den gången var ung student, vet bättre. Så här skriver han:

”Hur ska vi kunna undervisa om litteratur eller andra konstarter utan goda och förebildliga exempel hämtade ur historien? Hur ska vi lära oss läsa om vi inte blir förtrogna med de röster och de strömningar som varit bestämmande för den litterära utvecklingen?”

Vad det gäller är inget mindre än den humanistiska kulturens överlevnad.

Mer läsning

Annons