Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett på alla sätt tungt vägande verk

Lennart KarlströmTomas TranströmerEn bibliografi. Del 3.Carlssons

Annons

 Bibliografi. Kan man tänka sig en tråkigare litteraturart än en bibliografi, en förteckning över vad som publicerats i ett visst ämne? Sida upp och sida ner med författarnamn, titlar på böcker och artiklar med detaljerade utgivningsdata. Oumbärig lektyr för forskare men stendöd för den vanliga läsaren.

Styckevis gäller detta även Lennart Karlströms Tranströmerbibliografi vars tredje del just utkommit, omfattande tiden från år 2000 fram till i dag. Det är en lunta på 920 sidor som väger cirka 2,5 kilo.

Puh! är det första man utbrister när man får den i sin hand – eller i det här fallet: händer. Men mattheten vänds snart i häpen beundran inför Tranströmer vars verk väckt sådant gensvar världen runt och översatts till mängder av språk. Inte sällan föreligger hans samlade dikter i flera olika versioner på samma språk. Lägg därtill en avdelning med parodier och pastischer på hans dikter, alla radio- och TV-program han medverkat i, böckerna och artiklarna om honom och så vidare.

Den beundran bibliografin väcker måste föremålet dela med Karlström, vars spårsinne, flit och akribi är helt enkelt enastående. En stor avdelning gäller Tranströmer och tonkonsten, bland annat pianostycken för vänster hand som tillägnats honom av en rad olika kompositörer. Därtill en häpnadsväckande mängd tonsättningar av hans dikter, för solosång eller kör.

Jag har inget att invända mot Karlströms presentation av detta material men vill ändå göra en personlig reflexion rörande flera av tonsättarna. Ett särmärke för Tranströmer som lyriker är hans förmåga att inom en starkt begränsad form förmedla ett helt känslokomplex, gärna med ett ordknappt formulerat slutfall som kastar retroaktivt ljus över det föregående. Sådana slutrader mynnar ut i tankediger tystnad – och förstörs av att gång på gång tuggas om och varieras så som sker i många tonsättningar.

Enbart glädjande är att Karlström liksom i de tidigare delarna av sin bibliografi bereder stort utrymme för det han kallar ”presskavalkad” – något som annars inte hör till genren. Hela eller delar av artiklar och recensioner om Tranströmer samt referat av hans offentliga framträdanden ger en fyllig och nyanserad bild av hans ställning i samtiden. Där finns klipp som lockar till vidare läsning och oväntade iakttagelser och sidobelysningar av privatpersonen Tranströmer som annars helst håller sig i skymundan.

Ett i alla bemärkelser tungt vägande bidrag till kunskapen om en av vår tids främsta svenska diktare, det är vad Lennart Karlström berikat oss med.

Staffan Bergsten

Mer läsning

Annons