Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ewonne Winblad

Annons

I början av 1900-talet var Sofia Gumaelius den svenska tidningsvärldens mäktigaste person. Hon hade 1877 startat en annonsbyrå i Stockholm, därtill uppmuntrad av sin bror Arvid Gumaelius, chefredaktör för Nerikes Allehanda och liberal riksdagsman.

Hos honom hade hon under en dryg månad dessförinnan fått sina första kunskaper om tidnings- och annonsarbete. Sofia var 37 år, när hon startade Nya Annonsbyrån med startkapitalet 19 kronor ur egen ficka och ett lån på 65 av Arvid. Efter inköp av bland annat kassabok hade hon 2 kronor och 50 öre kvar. Brodern ryckte in och lånade henne 100 kronor till.

Sofia växte upp i en känd Örebrofamilj med tre söner och sex döttrar. Fadern hette Otto Joel Gumaelius. Han var rektor för Karolinska läroverket med rykte att vara despotisk, men blev även uppmärksammad för sina framsynta pedagogiska insatser.

Han var den förste i Sverige som införde ämnesläsning i stället för klassläsning. 1843 grundade han Nerikes Allehanda och blev dess stridbare chefredaktör.

Inte nog med detta – han var även engagerad i kommunalpolitiken och satt med i de flesta förvaltningar och nämnder. Hur han hann med familjen är svårt att förstå.

Sönerna fick i alla fall en akademisk utbildning, medan döttrarna skulle förberedas för att sköta en familj. Dottern Sofia förblev dock ogift.

Redan efter fem år var Nya Annonsbyrån så framgångsrik, att den hade tolv kvinnor och gågossen Emil anställda, däribland Anna Björnlund, som blev byråns kamrer. Hon kom att bli Sofias närmaste medarbetare och dessutom hennes livskamrat.

Byrån hade nu ändrat namn till Gumaelii Annonsbyrå, och redan två årtionden efter starten var den landets största, nu med ett 20-tal anställda. Sofia hade blivit en välbeställd affärskvinna och kallades allmänt Annonsdrottningen.

Hon bodde i en luxuöst inredd våning och anordnade litterära aftnar. Selma Lagerlöf tillhörde hennes vänkrets. En bakgrund till hennes enastående framgång var, att Sveriges riksdag 1864 hade beslutat om närings- och tullfrihet.

Det var inte bara annonsverksamheten, som Sofia satsade sina krafter på. Hon startade Kvinnoklubben, där yrkeskvinnor kunde mötas, och hon var aktiv i Fredrika Bremerförbundet, som stred för samhällsinflytande och kvinnors möjlighet till egen försörjning. Kvinnofrågan var alltså den fråga som förutom jobbet engagerade henne mest.

Men hennes uppfostran i det strängt mansstyrda rektorshemmet hade inte fostrat henne att bli agitator. Hon fick heller inte uppleva den kvinnliga rösträttens införande 1921.

Vid Stockholmsutställningen 1897 deltog byrån med en paviljong där besökarna inte bara kunde beställa annonser utan även använda telefon, köpa tidningar och växla pengar. Sofias kontaktnät växte ytterligare, vilket underlättades av att hon talade både tyska och franska, ett resultat av hennes guvernants undervisning i Örebro.

Vid 25-årsjubileet 1902 noterades, att 3 miljoner annonser sålts, och att även det fem år yngre företaget, som sålde tryckerimaskiner, varit framgångsrikt. Några år senare ombildades företagen till aktiebolag med ett kapital på nästan 1 miljon kronor. Sofia var huvudägare och det övriga kapitalet fördelades på familjemedlemmar.

Den 29 januari 1915 flaggade tidningarna i Stockholm på halv stång. 74-åriga Sofia Gumaelius hade oväntat avlidit, drabbad av influensa. En fylld Oskarskyrka gav henne, Annonsdrottningen, en storartad sista hyllning.

Trots avsaknad av testamente fördelades kvarlåtenskapen i god sämja mellan systrar och syskonbarn. Livskamraten Anna Björnlund fick en lyxvilla i Strängnäs. Det hade Sofia bestämt långt tidigare.

Ewonne Winblads biografi om Sofia Gumaelius är elegant, lättläst och illustrerad med många bilder. Hon skriver i förordet, att Sofia lämnat få spår efter sig som till exempel personliga brev och anteckningar. Och hennes samtida verkar inte ha haft några närmare relationer till henne, förutom att de kände aktning.

Det kan möjligen ha berott på att hon inte föll in i borgerliga normen för tvåsamhet. Jag är imponerad av hennes enastående framgångar men tycker samtidigt, att Winblads berättelse inte lyckats få henne att framträda som en intressant och levanden kvinna.

Det är kanske symptomatiskt, att Sofia inte ville bli fotograferad. Mest spännande är de inledande kapitlen om uppväxten i Örebro.

Mer läsning

Annons