Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Horace Engdahl

Annons

Horace Engdahl. Bara förnamnet tycks på senare tid ha blivit ett tillmäle för att beskylla någon för intellektuellt snobberi. Tänk er en fisförnäm gubbe som förkastar alla nymodigheter inom den kulturella sfären efter femtiotalet som antingen pladder eller ett ”återfall i adolescensen”. Det senare råkar faktiskt vara en känga åt bloggandet som enligt Engdahl bara är ett ”utbyte av trivialiteter” och som han liknar vid tonårsflickors själlösa telefonsamtal.

Vi har alltså att göra med en man av en rent ut sagt Ranelidisk kaliber, fast i en urtvättad grå tweedkavaj istället med bokdammiga axlar och vars yttranden alltid inleds med ett tillkännageende harklande innan han tar till orda.

”Cigaretten efteråt” skiljer alltså sig inte nämnvärt mycket från ”Ärret efter drömmen” som utkom för drygt två år sedan, också den en samling essäer där reflektioner kring skrivandets villkor och vedermödor, liksom inspirationens nycker står i fokus.

”Cigaretten efteråt” är dock en fragmenterad bok och just ”fragmenterad” är ett ord som Engdahl själv valt att beskriva den med då den är lika mycket en samling aforistiska lyckokakor som en citatbank av vår tids stora filosofer och författare (inklusive Engdahl själv) där korta betraktelser om kritikens och konstens väsen varvas med ett antal dagbokslika och skönlitterära inslag. Och i ärlighetens namn måste det medges att de sistnämnda faktiskt känns en aning malplacerade – som till exempel när Engdahl helt oväntat flikar in med ”kuk” eller ”knulla” i den annars så högstämda texten. För språket, ja, det är precis som det alltid har varit – kultiverat och högtravande med rakryggade och nackstyva bokstäver som skrivna under diktamen.

Det är förstås inget fel i med en uppstyltad, rent ut sagt gammalmodig formuleringskonst, snarare är det ett rörande bevis på en översvallande kärlek till det skrivna ordet men bara så länge läsaren inte känner att det som tar Engdahl drygt två sidor att knåpa ihop, skulle kunna uttryckas på mindre än tre meningar. Och det är väl lite det som är kruxet när man både talar och skriver som en mänsklig Kalle Stropp.

För Engdahls sätt att skriva kräver ändå ett visst mått av koncentration; det gäller att inte tappa tråden för ”Cigaretten efteråt” är ingen bok för de oskolade utan vänder sig snarare till de som under grundkursen i litteraturvetenskap satt på första bänkraden med markörpennorna i högsta hugg.

Avslutningsvis är detta ändå en rätt så angenäm bok, med ett angenämt innehåll, skrivet av en angenäm man. Och för vissa är det tillräckligt men för andra kan det kännas lite för ansträngt för en fortsatt bekantskap.

Mer läsning

Annons