Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ison Glasgow, Ken Ring och Dogge Doggelito

Annons

SJÄLVBIOGRAFIER. Antagligen är det den svenska hiphopscenens stora uppsving under de senaste åren som har gjort att tre böcker om tre av Sveriges största rappare kommer ut samtidigt. Det finns mycket som både förenar och skiljer böckerna åt. Gemensamt är att de innehåller mycket tragik och misär, men också mycket kämparanda och ett bultande hjärta för hiphopens betydelse.

Rapparen Ison är mest känd från gruppen Ison Fille. Han kom till Sverige som barn från New York. Han har berättat om sitt liv för Emil Arvidson som sedan nedtecknat berättelsen. Isons barndom präglades av livet på gatorna med sin mamma, men trots den utåt sett mycket sorgliga uppväxten så innehöll den glädje och en tidig kärlek till dans och musik. Boken genomsyras av en empatisk livssyn och är välskriven.

Kim Veerabuthroo Nordberg har skrivit ”Ibland vill man bara försvinna” om Dogge Doggelito, mest känd från The Latin Kings. Den här berättelsen är mer som en reportagebok, där journalisten följer med Dogge ett antal år. Efter att ha förlorat sin unga fru i cancer tappade Dogge stinget och en tid därefter började han synas i andra sammanhang än hiphopen – reklamfilmer, på invigningar och i lekprogram på teve.

Ken Rings självbiografi skildrar också en fattig uppväxt i förorten med en mamma som dog tidigt och en frånvarande, alkoholiserad pappa. I den här berättelsen är gangstertugget påtagligare än i de två andra och ibland tar skrytet överhanden och skymmer en annars stark och inspirerande berättelse. Ken Ring är i dag stora delar av sin tid bosatt i Kenya där han har startat en resort.

De tre böckerna berättar alla om att leva i samhällets marginal – Dogge och Ken har båda periodvis fastnat i tungt drogmissbruk som de också berättar öppet om.

Att spisa de tre böckerna i rad rekommenderas inte, då det blir alltför tyngande med all smärta och sorg. Rent berättartekniskt är Ken Rings självbiografi den svagaste – den bokens styrka är i stället det raka tilltalet och den samhällskritik som finns inbäddad i berättelsens kärna.

Var fanns samhällets skyddsnät när de här tre personerna behövde hjälp, varför fångades de inte upp? Hiphopen fanns där som en allt överstigande kraft, en möjlighet att sätta ord på det som få pratat om innan dem.

Och tur var väl det.Ison Glasgow (och Emil Arvidson)

När jag inte

hade nåt

Brombergs

Kim Veerabuthroo

Nordberg

Ibland vill man

bara försvinna

Bonniers

Ken Ring (och

Klas Ekman)

Livet

Bonniers

Mer läsning

Annons