Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jacques Werup

Annons

ESSÄ. Var du i Malmö/Lund i slutet av sextio- och i början av sjuttiotalet? Var du det minsta litterärt intresserad? Då hörde du självklart talas om Kabaré Fredagsbarnen med Jacques Werup, Lasse Söderberg och Rolf Sersam – en poetisk show som pendlade mellan uppsluppen anarki, jazz och finstämd centrallyrik. Skånsk attityd blandad med global kringsyn.

Showen speglade en tro på poesin som en genomskådande, helande och alldeles nödvändig del av livet, en konstform som får människan att uppleva och se tillvaron i ett annat ljus än det vanliga. Inte så att det skulle bli högstämt eller infekterat av helighet, nej snarare att vardagen, livet som det levs, blir tydligare, mera både gripbart och gripande.

Jacques Werup har under åren som följt givit ut en lång rad diktsamlingar.

Han är en strålande uppläsare, det skånska idiomet får dikterna att djupna ytterligare. Werup kan som få förmå ting och miljöer att avge ljus och han kan utan synbar ansträngning i ett svep få med både detta ljus och en avgrundsdjup svärta i sin text.

När man drabbas av sjukdom väcker det mycket som kanske inte varit aktuellt. Jacques Werup funderade över vilka dikter han skulle vilja ha som begravningsdikter. Inte av de egna utan andra författares. Detta ledde till att han skrev den här boken som är en berättelse om hans eget liv i relation till poesin. Den är ett resonemang kring fantasins, skapandets och läsandets betydelse, hela människans förhållande till att stå i förbund med konstens och litteraturens krafter.

Det blir inte endast en berättelse om Werups liv, det är också en essä om trettioåtta författarskap och lika många dikter. Svenska och utländska namn som Mare Kandre, Tua Forsström, Jon Fosse, Anna Rydstedt, Mark Strand, Pentti Saarikoski och många andra har sin plats i boken, som blir en mycket personlig antologi.

Vad söker man i en dikt när man verkligen vill att den ska uttrycka något, vara både sammanfattande och visandes vägen såväl bakåt som framåt? Dikterna här har ett tilltal av erfarenhet, de utvinner evighet ur vardagen – att sitta ned till en måltid, ett samtal, ett möte.

Jacques Werup visar att dikten är människans tal om livet medan det pågår, och jag tror det är vad som krävs när man längtar efter verklig tröst och verkligt stöd. ”Du har funnits här” är inte endast en bok om en författares förhållande till dikten eller sitt eget liv, eller en resonerande antologi eller stödjande betraktelse – det är allt det och en del därutöver.

Mer läsning

Annons