Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

James Dobreff och Arne Jönsson

Annons

Surinams djungel innehåller många farliga djur. Boningshusen kryllar av kackerlackor och vattnet är fullt av parasiter. När Linnés lärjunge Daniel Rolander (1723/25-93) begav sig hit en oktoberdag år 1754 visste han inte om han skulle komma hem med livet i behåll. Oddsen att överleva var dåliga och en av Linnés tidigare apostlar, Johannes Bartsch (1709-38), hade avlidit i Surinam ett par år tidigare.

Syftet med Rolanders resa var att studera den värdefulla naturen i Surinam och sedan ta med sig fröer och växter hem till Uppsala. I den här underbara boken får läsaren en unik inblick i dåtidens vetenskapsäventyr.

Det är en skarpsynt, egensinnig och orädd författare som berättar. Ja, Rolanders livsöde griper verkligen tag i mig. Han var kanske den mest litterärt begåvade av Linnés apostlar och när han kom hem vägrade han överlämna sina alster till Linné.

Linné ville förmodligen ta åt sig all ära själv och det vägrade Rolander gå med på. Han frystes ut av dåtidens parnass och dog sedan bortglömd, utblottad och sjuk i Köpenhamn.

I denna bok får Rolander en viss upprättelse. Jag vågar påstå att skildringen är en av de bästa från svensk upplysningstid. Det som fascinerar mig är Rolanders fria sinne i mötet med andra människor. I hans dagbokstexter tycks slavar och plantageägare vara lika mycket värda och han brinner av nyfikenhet och kunskapssökande.

Mellan raderna skönjer jag Rolanders fascination av de slavar som flytt plantagen för att starta egna liv långt bortom bergen. Det är kanske inte främst flykten från de orättfärdiga förhållandena som fångar hans uppmärksamhet utan dessa människors sätt att kultivera den vilda naturen.

Dagbokstexterna varvas med fotografier av den välmeriterade fotografen Helene Schmitz. Hon har rest i Rolanders fotspår och ofta ger hennes bilder också en aha-upplevelse till betraktaren. Text och bild går hand i hand genom hela boken.

Upplysningsmannens kunskapsiver inleddes så oskuldsfullt med själva livet som insats. Är det samma kunskapstörst som sedan leder fram till skövlingen av regnskogarna? Är det så att människans strävan efter att kultivera naturen innehåller en livshotande motkraft? Vi lever fortfarande med upplysningens konsekvenser där välfärd och vetenskaplig framgång tycks betalas med döda isbjörnar och smältande isar.

Mer läsning

Annons