Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Johanna Nilsson

Annons

Johanna Nilsson var bara 23 år när hon debuterade med ”Hon går genom tavlan, ut ur bilden”. Den kritikerrosade romanen är en träffande skildring av mobbning, utanförskap och ensamhet. Parallellt med barndomsskildringen berättas sekvenser om hur Hanna som ung kvinna befinner sig på ett mentalsjukhus.

”Gå din väg men stanna” är en fristående fortsättning. Hanna är 31 år, författare och förhållandet med pojkvännen Tommy har precis tagit slut. Samtidigt som hon möter den stora kärleken i Alex dras hon allt djupare ner i psykisk ohälsa.

Det ges några tillbakablickar men i övrigt berättas det inte mycket om vad som hänt Hanna under alla dessa år som passerat mellan ”Hon går genom tavlan, ut ur bilden” och ”Gå din väg men stanna”. Kopplingen mellan de båda böckerna är inte så tydlig, men vi känner igen Hannas bräcklighet. Vi får veta att psykiska problem har varit hennes ständiga följeslagare.

Men om ”Hon går genom tavlan, ut ur bilden” berörde mig till tårar känner jag mest en klump i halsen när jag läser ”Gå din väg men stanna”.

Romanen handlar först och främst om psykisk sjukdom. Johanna Nilsson skildrar på ett närgånget sätt depression, anorexia, bulimi, ångestattacker och en ständigt gnagande oro. Kvinnliga depressionsskildringar har kommit att bli en allt populärare genre, men det gör inte Johanna Nilssons bok mindre intressant. Man kan också läsa in ett samhällskritiskt perspektiv, Hanna blir ofta oprofessionellt behandlad och får inte den hjälp som hon borde få.

Även om det aldrig nämns explicit kan man anta att ”Gå din väg men stanna” är en självbiografisk roman. ”

Hon går genom tavlan, ut ur bilden” var delvis självbiografisk och många detaljer i ”Gå din väg men stanna” stämmer överens med Johanna Nilsson eget liv. Dessutom känns beskrivningen av psykisk sjukdom alltför äkta för att inte vara självupplevd.

Under läsningen dyker några frågetecken och irritationsmoment upp. I början går allt väldigt snabbt, plötsligt är Hanna och Alex upp över öronen förälskade utan att författaren lyckats skildra dynamiken. Det förklaras inte heller varför det tog slut med Tommy och han tycks snabbt vara bortglömd, vilket ter sig ologiskt eftersom Hanna är en så känslig själ.

Det må vara en petitess, men en skrattretande detalj är Hannas exotisering av Alex. Det fokuseras ständigt på att han har grekiskt ursprung. När han skickar ett sms där han stavar som en lågstadieelev tror Hanna att han har problem med svenska språket, fast han är född i Sverige.

Man förstår Hanna och känner medlidande, men blir samtidigt ofta arg på henne. Å andra sidan gör det skildringen av psykisk sjukdom desto mer trovärdig.

Hanna är inte en alltigenom sympatisk karaktär. Det är svårt att inte bli frustrerad när hon inte visar tillräcklig förståelse för att Alex´ barn måste få komma i första hand. Sjukdomen får henne även att behandla Alex illa, men han är inte den som sviker. ”Gå din väg men stanna” är mitt i allt psykiskt lidande också en historia om stark kärlek.

Johanna Nilssons språk är lättläst utan att för den skull bli enkelt och tråkigt. Hon är en skicklig ordkonstnär och skapar ett bildspråk med metaforer som känns egna och originella.

Mer läsning

Annons