Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jón Kalman Stefánsson

Annons

Om man vet att man bara har en kort tid kvar att leva och vill läsa en roman som handlar om livet, döden och kärleken på ett allvarligt sätt och med en total ärlighet som bas så skulle jag tveklöst välja ”Änglarnas sorg” av den isländske författaren Jón Kálman Stefánsson.

Romanen är den andra fristående delen i en trilogi som startade med ” Himmel och helvete” och för den romanen om 1800-talets fattiga Island fick Stefánsson PO Enquists pris. Han räknas som en de stora berättarna i sagolandet Island.

Om man vill veta något om människans innersta väsen och vår oändliga ensamhet i kosmos och hur vi som bloss brinner ett kort tag för att sen slockna och försvinna och hur vi med den vissheten ändå förmår leva, så måste man läsa Stefánssons romaner.

Den första delen i trilogin slutade med att han, som bara kallas Pojken, miste sin ende och älskade fiskekamrat Bárdur som frös ihjäl på havet utanför den nordvästra delen av Island.

Pojken, som mist hela sin familj är nästan trasig av all sorg som han drabbats av . Han får en fristad i en liten by där hans enorma aptit på poesi och litteratur tas tillvara.

Där blir han högläsare till en blind man av bl and annat Shakespeares dramer men skickas snart iväg med postbudet Jens på en tur med brev till en avlägsen krok över havet i snöstorm .

Vinden är aggressiv men männen tar upp kampen mot naturens enorma krafter. Flera gånger är de på väg att gå under men räddas vid några tillfällen före det dramatiska slutet av gästfria, fattiga bönder i det karga och vindpinade Island.

I ett samhälle där besök och nyheter är sällsynta blir postbudet och Jens välkomna. Människorna är slitna, fattiga och ärrade av ett hårt liv där kärleken har varit på undantag och döden skövlat familjerna på barn som dött alldeles för tidigt.

Hur människor förmår att överleva i detta samhälle med naturen som fiende är en gåta.

Pojken och Jens kallar platsen dit de kommit för världens ände men får svaret av drängen i ett hus: ”Det som är världens ände för dig kan vara hemma för mig.”

Romanen är rikt strödd med guldkorn av livskunskap och är stundom så poetiskt skriven att jag förstår att Stefánsson debuterade som lyriker. Den isländska romanen är verkligen värd en stor plats i våra hjärtan.

Traditionen som sagornas land är intensivt levande trots ekonomiska svårigheter och andra bekymmer.

Mer läsning

Annons