Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jonas Jonson

Annons

Gustaf Aulén var biskop i Strängnäs stift mellan 1933 och 1952. Innan var han professor i teologi i Lund i tjugo år, efter det var han teologiska författare till sin död vid 98 års ålder.

Aulén var utan tvivel ett fenomen. Rent fysiskt, trots ett ivrigt bolmande på pipan med därav anfrätta lungor blev han skapande näst intill sin dödsdag. Han svingade gärna en bägare i både goda och mindre goda vänners lag; han var en sällskaplig och gästfri värd. Han var alltså ingen renlevnads man. Kanske bidrog hans raska promenader varje morgon till hans fysiska kondition. Han var alltid korrekt i klädsel och umgänge.

Auléns ”Den allmänneliga kristna tron”, som kom ut i sex bearbetade upplagor, blev ett standardverk för generationer teologer. 1967 skrev han – i stället för att än en gång revidera sin troslära – en ny bok i samma ämne ”Kristen tro i förändringens värld.” Internationell ryktbarhet nådde han med sin bok om försoningen ”Christus Victor”. Den gjorde honom till hedersdoktor i Tyskland, Storbritannien och USA. Han var alltså framför allt ett teologisk fenomen. Få teologer har skrivit så mycket som han och haft så goda internationella kontakter.

Aulén hävdade en allmän kristen tro – mot å ena sidan sin tids urvattnade borgerliga/nationella kristendom och mot å andra sidan en snäv lutherdom. Kontakten med Anglikanska kyrkan stärkte hans allmänkyrkliga inriktning och försvagade relationen till den tyska lutherdomen. Han drev sitt ekumeniska engagemang i en förnyelse av Svenska kyrkans sång, musik och gudstjänst; han var också kompositör. Den tunga, släpiga och gravitetiska kyrkostilen ersattes av livligare och mångsidigare toner och en glädjefylld lovsägelse över livet och nattvarden. Han medverkade i hög grad till att uppdatera och uppgradera Svenska kyrkans inre liv.

Med det yttre kyrkliga livet var det sämre. Han förespråkade inte kvinnliga präster, han drev inte diakonatet, han ifrågasatte inte statskyrkosystemet. De samhälleliga frågorna som uppstod med Sveriges modernisering uttalade han sig ej om. Som statskyrkoman var han lojal Luthers två regementslära, där den världsliga makten ska sköta staten och den andliga förkunna evangelium.

Däremot blev Aulén en resolut motståndare till fascismen, kommunismen och nazismen. Redan före det fascistiska anfallet mot Abessinien/Etiopien 1935, sa han:

Om ”makt sättes över rätt … då … gäller att lyda Gud mer än människor…”. Rätten – som tidigare haft en undan skymd roll i hans teologi – betonades, och sågs nu som ett utflöde av skapelsens lag. Ett moraliskt, rättsligt krav som måste följas av alla – oberoende av tro eller otro. Han argumenterade i allmänmänskliga kategorier om kränkning av rätten, rättsordningen och det internationella samfundet, NF. Kritik kom från höger – redan då.

Den allmängiltiga skapelselagen hävdade han även under Sovjets krig mot Finland 1939 och mot nazisterna och deras ockupation av Norge 1940. Aulén var gift med en norska och mycket nära vän med Eivind Berggrav, Oslos biskop, och ledaren av den norska kyrkokampen. Här gjorde Aulén sin största socialetiska – andra skulle säga politiska – insats. Norge gav honom stort erkännande för det.

Om Auléns långa liv berättar hans sentida efterträdare Jonas Jonson med stor lärdom, med beundran förenad med kritisk distans i den faktaspäckade boken ”Gustaf Aulén – biskop och motståndsman.” Jonson har lagt en god grund för vidare forskning och skildrar en ovanligt mångsidig och spännande gärning. Men var Aulén som person lika spännande som hans gärning?

Om detta skriver inte Jonsson mycket, för det finns inte så mycket att skriva. Om sitt inre liv yppade den flitige författaren intet. Men Auléns insatser platsar inte bara i kyrkohistorien utan även i vårt lands historia under giganten Nathan Söderblom och bredvid Manfred Björkquist. Tre olika profiler, tre olika förnyare.

Mer läsning

Annons