Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Julian Assange

Annons

Den här boken skulle egentligen inte ha kommit ut. Inte om Julian Assange själv fått bestämma. När alla hans samtal med författaren Andrew O’Hagan var klara och över femtio inspelade intervjutimmar fanns där blev det för mycket för Assange. Berättelsen om hans liv hade blivit alltför personlig.

Men kontraktet var skrivet och 38 förlag världen över hade köpt rättigheterna.

I dag kommer boken på svenska. Samtidigt väntar Julian Assange, och kanske resten av världen, på att få besked om han ska utlämnas till Sverige eller inte. För Julian Assange är inte enbart skaparen av WikiLeaks.

Han är misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande vid ett Stockholmsbesök i augusti 2010. Mot åtskilliga miljoner i borgen fick han lämna häktet i England och nu går den juridiska processen vidare.

Det är där någonstans boken börjar, i en ensamcell i ett häkte i London. Han kände sig illa behandlad: ”Jag kände att jag bar på så mycket ilska att det skulle räcka i hundra år”.

Sedan går han tillbaka dit där det hela började i Queensland i Australien. Han växte upp i det han kallar protesternas årtionde – 1970-talet. En konstintresserad kvinna och en Vietnamdemonstrant möttes och Julian föddes. ”Mina idéer om att gå sin egen väg kom med modersmjölken. Jag tror jag blev till i den andan”, säger han.

Livet för Julian Assange har alltid varit ett liv på flykt, så beskriver han det själv. Av olika skäl började det redan i barndomen. Han hann med att gå i 30 olika skolor. Det var tröttsamt konstaterar han. Men det var en barndom fylld av upptäckarglädje och vetskapen att regler var till för att brytas.

Så kom han då i kontakt med den första datorn – en Commodore 64 – och det var där livet fanns. Den var början till något helt nytt för honom. Han blev smartare, skapade egna program, arbetade i grupp, tog in världen och blev så småningom en hacker.

Han var 16 år och hade en global vision. Datorn och han blev ett.

Det blev arbete med kryptoanarkisterna, om att få makt genom information. Och så blev det WikiLeaks.

Det är en man med ett stort credo, en stor övertygelse, som talar. Och han gör det mycket och länge. Det måste bli slut på hemlighetsmakeri, sekretess och lögner. Vi har rätt att få veta och det leder fram till rätten att yttra sig och att dela med sig av det man vet.

Det finns inget vinstintresse i det han gör. Det finns inte heller något politiskt intresse, det deklarerar han gång på gång på gång.

Det han vet är att något måste göras. Det är hans livs mål: att skapa ett rättvisare samhälle. Dagens människor vill ha svar på frågor som de tidigare inte ens anade var frågor.

Vi måste få veta och källorna måste vara skyddade.

Som det viktigaste avslöjandet hittills betraktar han videon från Bagdad där irakiska civila dödas av amerikansk militär. Videon har visats mer än elva miljoner gånger på YouTube.

Bilder från kriget i Afghanistan och Cablegateavslöjandet – om vad som händer i de diplomatiska finrummen – kommer också högt på Assanges lista.

Visst, jag är lite knäpp, medger Julian Assange som när det hettar till i avslöjandevärlden glömmer tid och rum, mat, sömn och hygien.

Men samtidigt som har kan kritisera sig själv bangar han inte för att ge andra rejäla kängor. Makthavare av skiftande slag, journalister världen över som han anser går i ledband, traditionella medier som inte lever upp till hans krav. Samarbetspartners som New York Times, The Guardian och Independent har inte levs upp till förväntningarna. Med mera, med mera…

Vem är han egentligen, undrar jag när jag har läst berättelsen om Julian Assanges liv.

Nu ska jag inte recensera Assange – det är knappast möjligt. Hans berättelse har blivit en mångsidig beskrivning som kan kännas både intressant och roande. Den ger många bilder.

Som till exempel bilden av Sverige – landet där den hårda feminismen blivit vardagsmat, som han säger. Det är det land dit han ville söka sig för att få en fristad för sitt projekt att låta världen veta vad som verkligen händer. Svart och vitt.

Men det är naturligtvis hans bilder. Visst kan den här boken kallas memoarer. Men den kan lika gärna kallas en partsinlaga.

Mer läsning

Annons