Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Justine Lévy

Annons

Jag har svårt att sluta titta på omslaget till romanen som ligger framför mig på bordet. En ung kvinna med långt brunt rakt hår, som hon håller i ett stadigt grepp och liksom drar i, vänder ryggen mot mig. Hon är klädd i en enkel kakifärgad skjortklänning med korta ärmar som bara är en nyans ljusare än den enfärgade bakgrunden. Tvärs över omslaget, i flickans axelhöjd löper ett band med texten: Justine Lévy en ovärdig dotter. Pärmarna är mjuka och formatet något större än en vanlig pocket. 200 sidor ungefär, tjockt papper och läsvänligt tryck.

Är det den ovanliga gesten som kanske signalerar skuld som väcker mitt intresse? Eller är det den puderrosa tonen och det aptitliga formatet som lockar mig? Svårt att veta. Säkert är det dock att trots att det lilla förlaget Sekwa gjort en läcker produkt, så kommer många bokköpare bara gå förbi den där den ligger på bokhandelsdisken. Fransk litteratur är inte särskilt gångbar hos oss trots goda översättare och duktiga förlagsmänniskor. Det är bara en eller annan igelkott som lyckas slå sig fram!

Det är synd. Justine Lévy är ett bra exempel på att franska författare inte behöver vara svåra, otillgängliga eller pretentiösa. Hon skriver rakt och koncentrerat på ett språk som inte är intellektuellt belastat utan ligger nära vanligt talspråk. Men hon är litterär i så motto att hon problematiserar och gestaltar sina egna erfarenheter, så att de blir allmängiltiga.

Precis som debutromanen Vi ses på Place de la Sorbonne (1996) är En ovärdig dotter i stora stycken självupplevd. Justines alter ego i båda romanerna heter Louise medan fadern Bernard-Henri Lévy och modern Isabelle Doutreluigne framträder med sina rätta namn.

I den första boken (som nu kommer ut i pocket) sitter Justine på ett kafé och väntar på sin mamma. I En ovärdig dotter lider mamman av en långt framskriden cancer och har inte många månader kvar att leva. Louise följer med henne till läkare, besöker henne på sjukhus och hjälper henne. Men deras relation är präglad av allt det ouppklarade, av att Louise sedan sjuårsåldern – hon är nu över trettio – inte levt tillsammans med henne. Nej, det handlar inte om en okomplicerad relation mellan mor och dotter och när Louise dessutom upptäcker att hon är gravid, blir allt ännu mera svårt.

Louise drabbas av skuldkänslor. Hon kan inte förmå sig till att berätta om graviditeten för mamman. Hon tycker att hon sviker mamman genom att hon har ett nytt liv som växer under hennes hjärta. Hon klarar helt enkelt inte av situationen med en dödssjuk mamma och en graviditet. Inte bara döden skrämmer henne utan även livet.

Det är en sorgsen bok som Justine Lévy har skrivit men den känns äkta och uppriktig. Det kunde så lätt ha blivit sentimentalt och koketterande, eller hur? En ung gravid kvinna som inte förmår njuta av sin graviditet därför att mamman som hon själv alltid har längtat till nu ligger och dör. Skuld och skamkänslor invaderar henne.

Hur mycket skuld har hon i sin mammas lidande och hur ska hon i sin tur kunna bli en bra mamma, när hon inte ens kan lindra sin egen mammas plågor? Varför kan hon inte ens berätta om dottern som snart ska födas? Det vet vi inte men det ligger nära till hands att tro att det är av ren självbevarelsedrift som Louise tiger. Mamman skulle kanske förebrå henne att graviditeten kommer just nu och förhindrar henne att satsa allt på mamman? Eller skulle hon kanske än en gång smita ifrån sitt ansvar som mamma? Hon har ju svikit Louise förr och från deras möte på kaféet vid Place de la Sorbonne uteblev hon ju helt.

– Mamma är sjuk, jag är gravid och drabbas av galna matsug, det är allt. Mamma lider martyrdöden och jag är sugen på tomater, vinäger och inlagd citron, det är allt som finns att säga. Mamma är döende och jag stannar till i butiken på vägen till sjukhuset och köper massor av godsaker, jag går till sjukhuset som man går till skolan, utan att fundera så mycket på det, för att jag måste, för att jag inte vågar annat och ibland skolkar jag. /- - -/ Jag går med lätta steg, men jag hatar mig själv.”

Alexandra Dumas smidiga, lediga översättning borde också kunna bidra till att Justine Lévys vemodiga och gripande skildring hittar ut till läsarna för det är den sannerligen värd.

Mer läsning

Annons